Frisk och fri

Varje dag innebär nya utmaningar.
Många gånger tänker jag inte ens på att de är där, de små beteenden, tankar som egentligen är orimliga och sjuka. Jag är så van vid att ha dem, tänka dem och göra på det sättet att jag inte funderar över rimligheten i det.
Men ska jag bli frisk så jag måste börja möta tankarna. Stanna upp och försöka vända dem. Mitt problem är bara att när jag börjar med det försöker jag vända alla tankar och beteenden på en gång, vilket givetvis inte fungerar.
Det måste få vara små steg, en liten utmaning i taget. Något litet varje dag.
Samtidigt försöker jag fundera på vad jag vill göra och hur jag ska hitta ett jobb jag vill arbeta med som inte stressar ut mig totalt.
Jag har ingen lust att gå in i väggen igen.
Den här gången ska jag gå hela vägen, löpa linan ut och lära mig vad jag är rädd för. Då kan jag hitta ett sätt att avdramatisera rädslan så att den antingen försvinner eller går att leva med.
Men ju mer jag går emot det jag känner till, desto mer dyker upp som jag "borde" ta i tu med, och då känns det överväldigande. Eller så hoppar jag från det ena till det andra. Det blir ingen ordning och risken är att jag lägger ner alltihop.
Jag är en person som behöver struktur, organisation och planer. En plan, en ordning och en känsla av total kontroll. Eller är det sjukdomen som behöver det?
Det kan ju vara så att sjukdomstankarna lyckas få mig att känna mig misslyckad om jag inte lyckas ändra på allt på en gång, så därför bygger jag ett berg av vad jag inte klarar, istället för att se det jag faktiskt gjort. De små framsteg jag gjort varje dag.
Det läskigaste jag vet är att släppa på kontrollen, men det är dags... sakta men säkert.
Jag ska bli frisk och fri.
Jag ska lära känna den tjej som ingen riktigt lärt känna på allt för många år.
Jag hoppas att jag tycker om henne.