Självbild

"Pojkar gör - flickor är" är ett inslag på SVT som handlar om hur det beröm barn får påverkar deras självbild. Att de barn som får höra att de GJORT något bra  istället för att de ÄR duktiga har en bättre självbild och tror sig i högre grad kunna påverka och förändra sig själva.
Jag var ett typexempel på en duktig flicka när jag var yngre, och har troligtvis varit det fram till nu. Många gånger fick jag höra "vad  duktigt du är", inte "vilken fin teckning du ritat, vad bra du städat osv" utan det jag minns var att ordet duktig var med. Jag var duktig som person, och lade in hela mitt egenvärde i det. Snabbt lärde jag mig att jag blev sedd av "alla andra" när jag var duktig, så därför såg jag till att vara jätteduktig, hela tiden, för att inte riskera att bli osynlig. Det ledde tyvärr till just det, jag kände mig osynlig, eftersom jag byggde upp murar av krav runt mig själv. Jämt skulle jag prestera lite mer och göra allt lite bättre. Det fick inte finnas någon risk att jag inte levde upp till både mina egna krav och de krav jag trodde att omgivningen hade på mig. Detta gjorde mig jätterädd för att lära känna kompisar och släppa in någon innanför dessa murar. Murar som varit kvar länge och förhindrat mig att släppa ut känslor. Fasaden utåt har varit duktig, fin och ordentlig men insidan har sakta men säkert gått sönder om och om igen. Först det senaste året har jag på riktigt börjat inse omfattningen av dessa krav. Hur de påverkar mina relationer, mina prestationer (både privat och i jobbet), min egen självbild och mina förväntningar på mig själv. Det är först nu jag börjar förstå att jag kan göra sådant som jag vill i mitt eget liv. Det går inte att leva ett liv och hela tiden undra vad "alla andra" (vilka är de!?) ska tycka. Nu jobbar jag istället med att lära mig vem jag är och vad jag tycker om att göra.
Däremot känns det här med beröm extra viktigt för mig att tänka på när jag berömmer barnen på jobbet, att jag verkligen försöker säga att de gjort bra saker och inte bara "är duktiga". Som vuxen och förhoppningsvis en förebild finns det makt som ibland känns läskig, att det jag säger och gör, och det jag inte säger och inte gör verkligen kan påverka barnen även flera år framåt. (Nu tror jag inte att jag kommer påverka alla barn drastiskt åt något håll, men någonting kanske fastnar, och då ska det helst vara positivt.)