I exist as I am - that's enough!

Skönhet är lätt att rynka på näsan åt, det är något sämre människor ägnar sig åt. Det är viktigt för "de" som inte bryr sig lika mycket om jobbet, "de" som inte har en utbildning, "de" som inte är jag. Skönhet är så mycket, mycket mer än att göra sig vacker för någon annans skull, för att ytan ska bli accepterad av alla "de" andra. Det är allt som berör vår själ, så självklart är det olika saker för alla. Teater för någon, musik för någon annan, vackra ord för en tredje. Men för de allra flesta är skönheten det enkla som finns i naturen, en spegelblank sjö omgiven av skog och berg, en utslagen ros, en hög med löv i alla nyanser av rött och orange eller helt enkelt att solen lyser just där vi är. Utan skönhet har våran själ ingen anledning att stanna upp och andas i vardagens hetsiga konstanta tempo. Naturens skönhet slår oss med häpnad och ger oss de välbehövliga andningshål vi inte själva skapar i vardagen. För att vi ska hinna andas och orka me...

Jag är den jag är, det är tillräckligt. (Min översättning av Walt Withmans citat). Det vill jag döpa om min blogg till, jag är jag oavsett hur genomtänkta min tankar är. Min syster lånade en bok till mig som handlar om unga, duktiga kvinnor som på ett eller annat sätt går in i väggen, Så ung? och så duktig! av Katarina Pietzak. En bok som alla människor skulle må bra av att läsa, för att lära sig att tagga ner, lugna sig och hitta det som är viktigt i livet. Det där jag tjatar om att jag vill hitta hela tiden. I morse vaknade jag och mådde helt utan anledning så illa att jag inte kunde äta frukost. Liggandes på mitt köksgolv tänkte jag att jag ändå skulle försöka ta mig till jobbet, det skulle ju gå över. Ganska snabbt insåg jag hur galen den tanken var. Min kropp skrek högt och tydligt åt mig idag att jag inte mådde bra, ändå hade jag svårt att lyssna. Men jag gjorde det, jag stannade hemma och har haft en lugn och mysig dag. Jag vill hitta ett slut på de här stora smällarna, jag v...

Att det ska vara så svårt att stå för mina åsikter. Min allergi är och kommer alltid vara dieter, bantning och kroppsfixering. De senaste dagarna har jag reagerat vid flera tillfällen på hur ofta det diskuteras i min omgivning. Det kan ju kännas lite oartigt om jag plötsligt vänder mig om eller går därifrån. Men på något sätt måste jag stänga av, jag vill inte be att de slutar prata om det för "min skull", men jag önskar att jag hade några argument som inte lät så djävla helylle. Något annat än: "Det viktiga är ju att man mår bra." Något som faktiskt uppmuntrar den person som gjort en stor förändring i sin hälsa för att må bättre, men som inte göder hälsohetsen. Något som inte behöver fläka ut hela min sjukdomshistoria, ibland kanske det räcker att inte delta eller byta ämne, men "narkomanen" i mig går igång stenhårt vid de här diskussionerna och gör mig galen. Jag önskar så starkt att jag vågade och orkade säga något som kanske kunde skapa lite ringar på...

På väg hem från Trollhättan med ett tåg som är 25 min försenat. Det gör mig inte mycket eftersom jag ändå inte är hemma före ett. Av någon helt obegriplig anledning är tåget fruktansvärt kallt och fullt upplyst en söndagskväll kl tio. Nu lever inte resten av världen efter samma schema som jag men det är ändå en rimlig tid att sova tycker jag. Nästa gång jag åker långt ska jag ha en riktigt bra filt och sovmask med mig. Det har varit en helg i skuggan av en något rosaskimrande nykär vän. Sovandes på madrass, prestigelösa dagar i en "lugneteftertentan" studentstad. Givetvis med tentaphest och dans halva natten! Jag har funderat en del kring identitet, vad som är viktigt och spelar roll för mig. Hur jag väljer vad och vilka i mitt liv jag ska lägga tid på. Det är ju ingen nyhet att jag omdefinierar min sj...

Vi vet inte vart vi ska men du vet, vi ska komma dit. 

Mina drömmar, mål och planer känns spännande och realistiska. Det kan bli bra. Livet alltså. Det kan bli så som jag vill att det ska  bli, jag kan styra själv över mitt liv. Rent psykologiskt så är jag i en tonårsfas på vissa sätt, jag var ju sjuk en stor del av min tonårstid och jagade bekräftelse från alla, i hela omgivningen, hela tiden. Nu jobbar jag mycket med affirmationer, positiva tankar och sånt som jag tycker känns lite mesigt men som gör stor skillnad för mitt sätt att tänka och må. Satt och kladdade lite med penna och papper och skrev ner bra saker om mig, stannade när jag lycklig som en mört kom fram till detta: En ganska häftig tanke. Ätstörningen kommer alltid att vara en del av min historia och den jag är. Men det betyder inte att den för alltid är något jag måste förhålla mig till. Jag måste inte identifiera mig utifrån "hur" frisk eller sjuk jag är. Givetvis kommer bantning, mat och träning vara en allergi för mig resten av mitt liv, det är min drog. D...