Skönhet är plåster på själens sår

Skönhet är lätt att rynka på näsan åt, det är något sämre människor ägnar sig åt. Det är viktigt för "de" som inte bryr sig lika mycket om jobbet, "de" som inte har en utbildning, "de" som inte är jag. Skönhet är så mycket, mycket mer än att göra sig vacker för någon annans skull, för att ytan ska bli accepterad av alla "de" andra. Det är allt som berör vår själ, så självklart är det olika saker för alla. Teater för någon, musik för någon annan, vackra ord för en tredje. Men för de allra flesta är skönheten det enkla som finns i naturen, en spegelblank sjö omgiven av skog och berg, en utslagen ros, en hög med löv i alla nyanser av rött och orange eller helt enkelt att solen lyser just där vi är. Utan skönhet har våran själ ingen anledning att stanna upp och andas i vardagens hetsiga konstanta tempo. Naturens skönhet slår oss med häpnad och ger oss de välbehövliga andningshål vi inte själva skapar i vardagen. För att vi ska hinna andas och orka med livet måste vi stanna upp och njuta. Vare sig vi gör det när vi blir ompysslade och göra oss själva vackra, eller när vi betraktar naturen, lyssnar på musik eller läser en bok som berör oss så måste vi ha de stunderna. Det är i de stunderna vi låter själen komma ikapp, tankarna blir stilla och vi kan bara vara. Där och då får vi möjlighet att lyssna in kroppen, själen och sinnet för att lära känna oss själva.