Tågfilosofi

På väg hem från Trollhättan med ett tåg som är 25 min försenat. Det gör mig inte mycket eftersom jag ändå inte är hemma före ett. Av någon helt obegriplig anledning är tåget fruktansvärt kallt och fullt upplyst en söndagskväll kl tio. Nu lever inte resten av världen efter samma schema som jag men det är ändå en rimlig tid att sova tycker jag. Nästa gång jag åker långt ska jag ha en riktigt bra filt och sovmask med mig.
Det har varit en helg i skuggan av en något rosaskimrande nykär vän. Sovandes på madrass, prestigelösa dagar i en "lugneteftertentan" studentstad. Givetvis med tentaphest och dans halva natten! Jag har funderat en del kring identitet, vad som är viktigt och spelar roll för mig. Hur jag väljer vad och vilka i mitt liv jag ska lägga tid på. Det är ju ingen nyhet att jag omdefinierar min självbild och funderar på vad jag verkligen vill göra. Jag börjar ta mig själv på stort allvar men försöker möta världen med fler klacksparkar. Ofta tycker jag att människor pratar om att de vill säga till sitt yngre jag att inte ta sig själv på så stort allvar och inte oroa sig. Livet blir bättre. Jag upplever att det är tvärtom. Jag har inte anset mig själv vara värd all den tid och energi jag är. Att ta mig själv på allvar är att stanna upp och lyssna in kroppen och tankarna på samma sätt som jag lyssnar in bäcken i skogen för att inte gå vilse.
Så nu ska jag känna in tröttheten  och oron för att jag ska jobba på knappt fem timmars sömn imorgon och försöka sova en stund.