Mig äger ingen

Igår såg jag Mig äger ingen på Stadsteatern. Det är Åsa Lindeborgs självbiografi om hur det är att växa upp med en ensamstående, alkoholiserad pappa i 60 och 70 talets Västerås. Pappan var arbetare på stålverket, men för Åsa var han en draktämjare som varje dag lämnade henne utanför dagis innan det öppnade. Berättelsen är stark, rolig och värmande. Samhället med 70-talets starka politiska strömmar och debatter skiftar förbi i bakgrunden i takt med att Åsa växer upp och på alla sätt försöker hitta sin identitet med en pappa som älskar henne djupt, men inte klarar av att ta hand om henne och en mamma som lämnade henne när hon var fyra och senare dyker upp med en ny man och barn. Hon klarar det, Åsa alltså. Hon hittar sin integritet, sin kämparglöd och går inte samma väg som sin pappa, eller sin mamma. Någonstans har hon fått med sig värderingar om hur livet bör vara och mängder av kärlek och omtanke, både från sin pappa och den övriga släkten. De som alltid fanns i bakgrunden. För det handlade om att upprätthålla en fasad, för Åsa, hennes pappa, hennes mamma, för släkten och alla runtomkring. Men ingenstans i de tre timmar teatern pågick finns det en underliggande ilska mot någon. Att det var någon annans fel. Det är bara ett porträtt av två liv, Åsas och hennes pappas. Berättat med kärlek genom det svarta och det vackra. Historien är värd att se eller läsas men teatern är en upplevelse i sig. Scenbyterna var enkla i stort sett utan scenarbetare, skiftena skedde med och av skådespelarna. Skådespelarna var några av Sveriges bästa och Åsa spelades av en kvinna som lämnade scenen en (!) gång på tre timmar! Hennes klädbyten låg på scenen och hon bytte från fyraåring till elva till fjorton till tjugo till trettio med stor skicklighet och utan att släppa kärnan i karaktären. Det var häftigt att se. I samspel med Lennart Jäkels pappa blev det starkt och rörande.