I exist as I am - that's enough!

Det skulle vara just nu  där  en enda  Det korta  stanna  nu  Andas in  och gå vidare

Måns Möllers son är pappas skatt har en utvecklingsstörning och autistisk diagnos. Pappa Måns berättar och skojar om det om vartannat i nittio värmande minuter. Han är komiker och kan skämta, och berätta om sin son med värme och kärlek. Han gör inte narr av barn med diagnoser eller utvecklingsstörningar utan han berättar hur det som förälder att greppa situationen när en bara vill att sitt barn ska bli bjuden på kalas. Han utgår från sig själv, och det blir jättebra. Men han går för långt när han skämtar om barnen i Afrika som springer efter klädpaket eller att han är tjock när han har gått upp åtta kilo. De nittio minuterna började med att han sa att han är en vit, heterosexuell man som mest bara är en glad prick och utöver det är han också smal. Han är inom många områden så priviligierad att hans skämt blir stereotypa och kränkande. Jag har varit förespråkare av att man måste kunna skämta om allt, annars kan man inte prata seriöst om det. Den viktiga skillnaden ligger att alla inte...

Jag undrar mycket över behovet att synas. De flesta av oss har konton på flera olika sociala medier. När vi gör något lägger vi gärna upp en bild för att visa vad vi gjort. De texter jag skriver lägger jag gärna upp på nätet och visar vad jag gör. Jag tittar ofta på instagram, mailen, väntar nyfiket på om någon kommenterat, har någon åsikt, kanske tycker om det jag har gjort. Förstör vi inte för oss själva? Är inte en del av magin i att skapa och vara kreativ att låta en del ligga på hög och bara vara där tills vi minns det, tar fram det och gör något nytt av det. Kanske ger bort det till någon eftersom vi inser att det var just till den personen det skapades. Kreativiteten är svårt, för visst vill vi synas. Vi vill gärna höra att vi är duktiga. Det är ju vad vi fått lära oss som barn. "Vilken fin teckning, vad duktig du är!" Alla teckningar, syprojekt handlade om att någon skulle se och bedöma. Var finns det fria skapandet? Nu skulle jag ju kunna skriva det här bara...

Modellpojkar på SVT flow är ett nära porträtt av unga killar som modellar, lever liv precis som alla andra och tjänar sina pengar framför kameran. De springer på modevisningar med höga tempon och trimmade kroppar. Att industrin är tuff är uppenbart, både av de långa ringlande köerna på gatorna i Paris och det snabba tempot back-stage på visningarna. Kontrasten mellan den ena killen som visar sina foton inne i en högklassbutik och hans kompis som gång på gång nekas jobb. Det gör ont i mig att se, både för att killarna har ångest av prestationskraven att alltid ligga på topp och äta helt rätt och för att deras sökande efter att nå toppen spär på en redan sjuk industri. Modevisningsansvarige förklarar det rått med: "passar det inte åk hem till mamma". Dessa unga människor, som är i samma ålder som jag, beskriver sitt jobb, som för många ses som drömjobbet, genom att jämföra det med en drog. De söker efter kicken i att synas. Men det verkar inte som om någon av dem vill job...

Viss musik kommer alltid följa en genom livet. De där låtarna som fastnar och får en speciell plats i hjärtat. Oavsett hur gammal jag blir och hur mycket perspektiv jag får på mitt eget mående kommer jag börja le när jag har klapparna och melodin. Jag sträcker på ryggen och ryser, för ja, jag klarade mig. Jag är frisk. Låten betyder mer och mer för mig ju mer jag lyssnar. Nu finns min inre femåring där. Nu lyssnar jag till henne och förstår att det är hennes syn på livet jag har anammat igen, det är hon som aldrig någonsin kommer förändras eller försvinna. Den här låten väcker mina drömmar och mitt pirr i magen inför framtiden. Hela vägen till toppen av mina drömmar är jag samma som jag var förut, men ändå aldrig någonsin samma som jag har varit. It's time

"Det är inte dina prestationer som ger dig värde som människa" Jag har lånat orden från Emma Igelströms  blogg . Sen hon slog igenom som simmare har Emma Igelström varit en av mina stora förebilder. Då var jag i tioårsåldern och bröstsim var min favoritgren i simningen. Och där kom Emma, som tog VM-guld i samma gren! Jag vågade tro att jag kan göra precis vad jag vill! Några år senare hittade jag hennes självbiografi när jag flydde till biblioteket för att slippa tänka på ångest och ätstörning ett tag. Hon hade tagit sig igenom bulimi och skrivit en bok om det. Hennes bok hjälpte mig att hålla mig flytande när jag mådde som allra sämst, hennes bok gav mig styrka att kämpa. Sen fortsatte jag följa henne, när hon öppet berättade om sina olika beroenden och jag blev stärkt av att hon vågade prata om det och vara ärlig om hur hon mått. Jag minns när hon var med i Du är vad du äter och presenterades för världens viktigaste person, hennes egen spegelbild. Det får vem som hel...

Att leva ett liv och ständigt titta bakåt är inte att leva. Inte heller är det att planera för långt framåt och glömma bort att leva här och nu. För mig betyder att leva här och nu att njuta av det som händer i min kropp och mitt sinne, genom att lyssna inåt lär jag känna mig själv. Mycket kan jag påverka med yttre förändringar. Ta en promenad runt sjön, dricka en kopp te, äta god mat, läsa en bra bok, lyssna på bra musik, se ett bra TV-program, ha ett telefonsamtal med en person jag tycker om. Allt det här är enkla saker jag kan göra för att må bra. Men allt det här har jag gjort när jag inte mått bra också utan att det förändrat mig på insidan. För mig har den stora förändringen i mitt mående skett när jag börjat lyssna på mig själv, stannat upp och lyssnat inåt. Då upptäckte jag min längtan att byta stad, flytta norrut, börja plugga, få skriva mer, sakta ner mitt tempo. Tack vare att jag lyssnade inåt vågade jag söka skidlärarjobb, pröva nya utmaningar och lära känna mig själv i ...