Jupp, det blev ett brandtal en lördagskväll, ett brandtal jag är ganska stolt över

Jag lever mitt liv för mig. Visst älskar jag och bryr mig om människor runt mig, men mitt liv, det handlar om mig. Jag är huvudrollen i mitt liv. Kanske är det vad som är kärnan i feminismen, att kvinnor vill och vågar kliva upp och vara viktiga för oss själva och i våra egna liv. Att vi vågar stå upp för våra drömmar, att vi vågar drömma. De flesta av mina vänner är kvinnor, som jag tycker är starka, har planer och drömmar och inte alls lever sina liv enbart för en mans skull, eller är dikterade av män. Men vid närmare eftertanke tror jag att jag ljuger för mig själv när jag säger så. Själv har jag jobbat i många år med att acceptera och hantera ett bekräftelsebehov som grundat sig i att min pappa inte tagit det föräldraansvar han bör ha lagt på sina axlar när han tillsammans med min mamma skaffade barn för 25 år sedan. Istället har min mamma tagit ansvaret och lärt mig och mina (i sammanhanget patetiskt nog), systrar (och inte bröder), att det är kvinnor som ska fixa allt. Jag har vuxit upp med en minst sagt skev bild på jämlikhet mellan könen hemifrån. Lägg på det att lärare, tränare, kompisars föräldrar, kompisar, tidningar, böcker och filmer har berättat för mig att kvinnan är svag, mannen har rätt att klampa runt och göra hur han vill, för det finns alltid en kvinna där bakom som städar upp åt honom. Jag tänker på citatet ”Bakom varje framgångsrik man står en förvånad kvinna” som borde slängas i väggen. Istället vill jag höra; ”Framför varje framgångsrik man finns kvinnor och män som inspirerat honom och varit hans ledstjärnor.” Jag tror inte cynismen gynnar någon som ensam ledstjärna i längden, men när vi snackar feminism och patriarkat är det skönt att luta sig mot den för att inte stå ensam med frustrationen. Det är skönt att se genom ett filter på hur skevt samhället är för att orka fortsätta köra sitt eget race.
Jag vill ha fler Pippi, fler Lotta, fler Veronica Mars och Hermione Granger, Ginny Weasley, Molly Weasley och Luna Lovegood. Det är dags att vi kvinnor slutar fixa åt männen och istället inte bara tar plats, utan kräver plats. Det är dags att vi är de huvudroller vi föddes till att vara.                                                                                                                               

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vanliga bikinitjejer