Min egen hand

Det här spelar roll för mig. Jag har ritat av min egen hand. Det är inte bara ett friskhetstecken, det handlar om att jag har övervunnit rädslor och förutfattade meningar jag har haft om mig själv hela livet.

De senaste åren har jag sakta men säkert slipat om den diamant som är jag för att få bort de kantstötta bitarna som alltid sökte prestation och bekräftelse. Innanför det hittade jag en längtan att skapa, rita och måla. För det har jag alltid gjort, trots att jag sagt att jag inte kan. Jag har sagt att jag inte kan, eftersom min självkänsla varit så låg att jag inte trott på att jag faktiskt kan. I min familj kunde min syster och farfar rita och måla, den ena var konstnär och båda är bildlärare. Ribban var satt högt, och jag kunde alltså inte rita, med min egen prestationssökande logik, för jag kunde inte rita som de gjorde. Därför försökte jag inte ens, det var inte för mig. Jag har inte haft motivationen att försöka och kreativiteten har inte funnits i mig när min självkänsla varit nere vid fotknölarna. Så nu när jag börjat rita inser jag dels att jag kan, för ingen annan än jag avgör vad jag kan eller inte kan. (Jag kan allt, till och med slalom! Som en klok femåring sa en gång.) 

Sen det här med att jag ritat en hand, det har jag alltid tyckt varit det svåraste. Alla mina gubbar höll händerna i fickorna när jag var barn, för att jag sa att jag inte kan rita händer. Jag bestämde mig att jag inte kunde, och så var det med det. Nu har jag börjat vända på det, jag säger att jag kan och så gör jag. Jag bevisar för mig själv om och om igen att jag visst kan.

För två år sedan satt jag hos Tilia i en självkänslakurs och ville gråta, försvinna genom golvet eller bara springa ut genom dörren. För att Jenny bad oss titta på vår egen hand, och sen känna på den. Det var kanske en av de svåraste utmaningarna jag fick under den perioden. Att återkoppla till min egen kropp, att känna att den är en del av mig och ingenting jag ska skada eller såra. Det gjorde väldigt ont, men det var värt varenda sekund och varje tår att jag tog mig igenom den övningen. Den var viktig för mig att hitta kroppsacceptans och därefter bygga på förtroendet till mig själv och kärleken till min egen kropp. Det sista vi gjorde i den kursen var mood-boards. Då var kanske min självkänsla uppe vid knäskålarna, så jag började på min bild. Men pressen bara ökade och jag vågade inte bli klar. Istället tog jag hem den för att göra klart och till slut blev den klar, och idag har jag också uppfyllt varenda bild på den. Nuförtiden fortsätter jag med mood-boards eftersom de får mig att må bra, motiverar mig framåt i livet och ökar min kreativitet. Att jag vågade försöka känna på min hand, göra en mood-board och vara kreativ har varit nyckeln till hur jag mår idag. Kreativiteten hänger tätt ihop med självkänslan, med låg självkänsla är det svårt att vara kreativ för då är självkritiken så gärna framme. Men ju mer kreativitet vi utmanar oss själva med desto mer höjer vi vår självkänsla. Prova själv! Klottra på ett papper och se vad som dyker upp. Kanske blir det en bild, kanske några ord. Det har du skapat! Klipp och klistra med ord och bilder i tidningar. Backa och titta en gång till på vad du har gjort. Du har skapat något! Kreativitet är något kravlöst, det finns i oss alla, och framförallt så är det befriande. Jag har min egen hand som bevis på det.