I exist as I am - that's enough!

Det här skrev jag för ett år sedan: " Good enough Orden som befriar negativa känslor får vingar i egenskap av att de befriar Men vilka ord beskriver glädjen i att bara vara? Att inte prestera sitt allra bästa utan veta att det räcker med good enough" Idag har jag hittat orden och skriver så här om att vara tillräcklig: Shedo - Tillräcklig

Mina Widding är skrivarpedagog, bosatt i Umeå. Jag började gå på hennes skrivarcaféer när jag flyttade upp och hittade en mysig plats att få göra det jag tycker är något av det roligaste och läskigaste som finns. Skriva. Hon har en blogg, här , där skriver hon vackert, som det här: "Sant är iallafall att jag inte längre desperat söker den där mänskliga kontakten. Vems hud som helst duger inte längre. Jag har högre krav nu, och en större respekt för mig själv. Inser att jag är värd mer, att jag vill ha mer. Att hud i sig inte längre räcker, jag måste också känna någonting. A tingeling, värmen huden emellan. Den försvann någon gång, men jag märkte det inte förrän alldeles för sent. Så länge sen jag verkligen kände värmen från en annan människa. Jag har inte känt den sen M, det är en sorglig sanning. Alla hudar innan och efter – kalla. Nu längtar jag efter värmen, dragningskraften, men jag söker den inte desperat längre. Inser att jag kan leva utan den, även om det blir litegr...

Går det att förklara ett nattsvart iskallt mörker för den som lever vid ekvatorn? Finns orden för friheten när gryningen kommer med ett bländande ljus som lovar att aldrig någonsin mer slockna? Det är en smal bro över att mörkt, djupt stup. På andra sidan väntar ljuset, kärleken och friheten Men vägen dit är ensam och svår Balanserande på den rangliga bron. Det finns de som går bakom, och de som gått före. Men det är bara jag som är här precis här där jag är. Det är bara jag som kan samla styrkan för att flytta mina ben framåt och inte titta ner. Aldrig titta ner. Där jag börjar gå är det alltid natt. Alltid mörkt, som en vinter i Kiruna. Någon enstaka gång skymtar solen långt ner vid bergen, men aldrig någonsin över bergstoppen. När jag tagit mig över är det in...

Jag funderar kring bekräftelse, att behöva höra till, synas och få bekräftelse på att vi "är någon". Det anses lite fult, och väldigt ojante att "tro att vi är något" och ännu värre att vilja söka den bekräftelsen från människor omkring oss. Trots att vi i grunden är flockdjur, som djupt ner behöver bekräftelsen för att inte dö. Vi behöver veta om att någon ser oss och tar hand om oss om vi inte orkar fly från hoten omkring oss. Det är lätt att få bekräftelse för prestationer, utsida och sådant som kan kännas ytligt med foton och statusuppdateringar, eller för den delen blogginlägg. Det är i många lägen en positiv bekräftelse, men den ger ingen långvarig känsla av tillhörighet. Den känslan kommer genom samtal, närhet, kontakt med andra människor. Då kan vi få bekräftelse för att vi finns, när en annan människa ser oss. Då spelar inte yta så stor roll heller, när det finns några människor som verkligen ser oss, som vi är oss själva hos. Då kan vi fylla på behovet a...

"Vänd dig inte om Daniel!" En replik ur Så som i himlen som säger mycket om den filmen men ännu mer om livet. Daniel har tagit paus från sitt hektiska liv som konsertviolinist och återvänt till den by i norra Sverige där han växte upp. Han möter den han var som barn och ser att det är en annan person än den han är idag. Att veta när det är dags att se tillbaka kan vara svårt. Det kan vara inspirerande att se hur långt vi har kommit, men ibland ska vi inte älta, inte stanna i samma hjulspår utan bara titta framåt och gå vidare. Daniel återupptäcker mycket om sig själv när han återvänder, men han vänder sig inte om till den han var förut. Vare sig pojken som mobbades, eller konsertviolinisten som brände ut sig. Istället hittar han kärlek, omtanke och livsglädje i det han älskar mest, musiken. Tillsammans med sin kör bestående av alla möjliga figurer från byn upptäcker de att livet handlar om att vara sig själv, våga vara den man är, oavsett vad andra människor säger elle...

Ibland undrar jag varför jag gör det här, varför jag utsätter mig för något som gör mig alldeles förtvivlad och får mig att stänga av omvärlden totalt. Nästa sekund undrar jag hur det fortfarande kan vara på det sättet. Jag lade precis ifrån mig Harry Potter and the Order of the Phoenix. Hela boken är genial och så skickligt skriven. Trots att jag läst den oräkneliga gånger hittar jag fortfarande något nytt, detaljer jag inte sett förut, tvistar och blickar som får ett helt nytt ljus. Och fortfarande gör det ont. För det är så mycket mer än en bok. Det är min barndom, min tonårstid, min frihet, min lycka, min tillflyktsort. Harry Potter och den världen var min trygghet när ingenting annat var det. Rowling sa i en intervju efter sjunde boken: "Harry was my constant." Det var det för mig också, och är fortfarande. Jag vet var jag har dem, var mina vänner finns i den världen, så jag återvänder alltid. It's real for us. Always. Öppnar dörren till Stora Sa...

Tack för all fin respons på det förra inlägget! <3 Det här är inte lika utlämnande, bara en uppdatering på hur jag som boknörd firar denna härliga dag. Mina kollegor är goa idag. Ger mig fina lektioner eftersom jag beklagat mig på att jag inte har särskilt mycket att göra, och skickar hem mig tidigare så jag inte behöver riva banorna i backen eller jobba sent. Givande och tagande och just nu får jag väldigt mycket. Tack och tack! :) För övrigt är det världsbokdagen idag och jag är mitt inne i min omläsning av Harry Potter, just nu i Fenixorden och egentligen vill jag inte göra så mycket mer än att läsa den just nu. Men jag tar mig tid till annat också. Dagen till ära tänker jag dock sträckläsa några timmar ikväll. Sen avbryter jag nog mitt HP-maraton med några veckor. Jag har nämligen beställt både Självmedkänsla  och Lycka på fullt allvar  så nu blir det lite personlig utveckling. Det är böcker som florerar i min Tilia-bubbla och även jag kommer slänga ur mig ett eller...

Inom mig bor en livrädd och arg trettonåring tillsammans med en påhittig, levnadsglad och pippiälskande femåring. Femåringen tog jag i hand för många år sedan och har tacksamt låtit styra mig i många delar i livet. Trettonåringen skrämmer mig fortfarande, men inte lika mycket som jag vet att omvärlden skrämmer henne. Hon viskar till mig att hon inte vågar, att det är skitläskigt att lita på någon annan, att låta andra människor ta hand om henne och vara snälla och att släppa människor nära. Det hon är bäst på är att bygga murar. Murar som håller allt som gör ont utifrån borta och som håller allt som gör ont på insidan begravt. All hennes energi går åt till att hålla hårt i de här murarna så att de inte faller. Att stärka dem, genom att krympa henne själv.Hon kramas inte, låter knappt någon röra henne, och absolut inte komma nära hennes känslor. Så har hon levt i tio år, inne i mig, rädd för allt men hon vägrar visa för någon att hon är rädd. Äntligen har jag börjat lyssna på henne. L...