Ingen har sagt att det är lätt, men det går


Går det att förklara ett nattsvart iskallt mörker för den som lever vid ekvatorn?
Finns orden för friheten när gryningen kommer med ett bländande ljus som lovar att aldrig någonsin mer slockna?

Det är en smal bro över att mörkt, djupt stup.
På andra sidan väntar ljuset, kärleken och friheten
Men vägen dit är ensam och svår
Balanserande på den rangliga bron.
Det finns de som går bakom, och de som gått före.
Men det är bara jag som är här
precis här där jag är.
Det är bara jag som kan samla styrkan för att flytta mina ben framåt och inte titta ner.
Aldrig titta ner.

Där jag börjar gå är det alltid natt.
Alltid mörkt, som en vinter i Kiruna. Någon enstaka gång skymtar solen långt ner vid bergen, men aldrig någonsin över bergstoppen.
När jag tagit mig över är det inte som jag tror,
midnattssol och glädje alltid, jämt och varenda dag.
Det är en balans mellan mörkt och ljust
varmt och kallt
Det är en helhet och en trygghet
Det är dit jag går
Där är mitt mål

(c) Emma  Thorell  Stårsta

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

På samhällets axlar.

Så mycket nytt