I exist as I am - that's enough!

Som alla människor växer jag upp, förändras och lär mig allt mer om vad jag vill, trots det gör jag fortfarande samma misstag. Gång på gång på gång. Så ofta att jag ibland undrar om det är en del av vem jag är, eller om det är ett försvar som sitter så djupt rotat att jag inte ens själv är medveten om det. Mitt konstanta misstag är att jag kastar mig på något som där och då känns rätt. Det känns bra och jag går all-in. Det gäller inte allt i livet, men det gäller de gånger när jag ganska desperat behöver en livboj, en trygghet. Då det börjar bli obehagligt kallt i vattnet och musklerna hotar att krampa. Då har jag en förmåga att kasta mig på något som känns bra, istället för att fundera över orsakerna som fick mig att hamna i det kalla vattnet från början. Tvinga mig själv att börja trampa vatten och svara på några grundläggande frågor om vem jag är. Vad ger mig glädje i livet?  Gör med av det.  Vad skapar obehag?  Gör mindre av det.  När känner jag magen pirra och ...

Mat, vila och motion. Det mest grundläggande vi behöver för att må bra och något som konstant är uppe för diskussion, under parollen att vi aldrig gör "tillräckligt". Det finns i vårat samhälle en övergripande uppfattning om att en sak fungerar bäst för alla, både vad gäller mat, träning, jobb och skola. Samtidigt säger vi att alla är olika. Utmaningen (som egentligen borde vara självklar), är att hitta det som just du mår bäst av. Den träningsform som passar dig och din kropp. Den typ av mat och måltidsordning du mår bra av, med både "nyttigt" och "onyttigt". Och kanske det viktigaste. Vilan. Att hitta en viloform som gör att både kropp och sinne kan varva ner och ladda om.  Att tjurrusa på genom livet mår ingen människa bra av, men vila ser olika ut för alla. Det är modigt att testa något nytt och ännu modigare att hålla fast vid något som ingen annan gör, för att du märker att du mår bra av det. Ta hand om er. Var snälla mot er och hitta det ni b...

Idag upplevde jag riktigt bra bemötande och kundservice på många ställen och stärktes i mig själv av det. Det är så lätt att göra något snällt för en annan människa. Som att tacka för bra service, ge beröm, hålla upp en dörr eller något annat. Tyvärr gör vi det för sällan, inte för att vi inte vill hjälpa, utan för att vi är rädda för att själva bli hjälpta tror jag. För mig är det en stor utmaning att ta emot hjälp. Att ta emot en annan människas utsträckta hand är något jag vill träna på. Att alltid säga nej (eller inte säga nej men på andra sätt skicka signaler att "jag klarar mig själv"), gör att människor till slut slutar erbjuda sig. Då står jag där en dag när jag inte längre orkar göra allt själv och upptäcker att det inte finns en enda utsträckt hand kvar. Att låta en annan människa hjälpa mig är inte själviskt, det är att bekräfta den andra personens tillgångar och dess omtanke om mig och respektera mina egna begränsningar. Jag imponeras av människor som ber om hjäl...

Gång på gång ser jag att samhället är upp och ner. Att vi paradoxalt nog skapar och håller fast vid ett samhälle där vi inte alla tillåts att vara, så som vi är. Precis där vi är.  Jag   läser   om föräldrar som måste försvara sitt resonemang att hålla barnen hemma från skolan eftersom skolmiljön inte är anpassad efter deras barns behov. Barn som försökt anpassa sig till skolan. Anpassa sig till de vuxna som inte förstår, omvärlden med orimliga krav på dem. De som försökt anpassa sig så mycket att de till slut försvunnit och lärt sig hantera omvärlden på ett destruktivt sätt, ett sätt som de mår dåligt av. Då vänder samhället ryggen till och kallar de för lata, utåtagerande, trötta. Barnen som ska vara vår framtid, och både orka och våga förändra det samhälle vi skapat. När barnen behandlas så här är det inte konstigt att de växer upp till ledsna, trötta, sjuka, skadade eller arga vuxna som inte litar på andra vuxna. Vi har en möjlighet att påverka de barn vi har är...

Jag gled in i en snötäckt by för fyra månader sedan med förväntan och glädje. När jag lämnade byn var träden återigen snötäckta men nu lyste solen och fåglarna kvittrade. Äventyret har tagit slut, och nu väntar några veckor levande i kartonger. Efter en semester i fjällen brukar jag tänka VÄND! strax efter Upplands Väsby. Idag började jag istället skratta för mig själv när jag såg skylten: "Stockholms Län". Jag skrattade för att det var bilar i alla filer omkring mig och jag insåg att det är tur att jag inte bor i innerstan. Stockholm är hetsig, stor och högljudd, men som SNOOK sa:"Det är här jag kommer ifrån."  Här har jag uppvuxen och vet vad jag har. Här finns familjen, vänner och platser som jag känner igen. Här finns också minnen som jag valt att lämna bakom mig när jag flyttat genom halva landet, och flyttat igen.  De senaste fyra månaderna har jag utvecklats, förändrats och skapat om mig själv genom att testa något nytt. Jag vet vad lite mer nu om vad ja...

Rotlösheten är tydlig när jag står mitt i en förändring. Jag älskar den här platsen och längtar samtidigt hem till både Stockholm och Umeå. Jag kommer hem till Stockholm nästa vecka och två veckor framåt. Sen blir det semester i det stora Äpplet innan jag landar i Umeå som jag lite tyst i mitt huvud kallar mina drömmars stad.  Det är skönt att vintern är över, och att det snart är sommar. Men sommaren är inte oproblematisk. Livet stannar inte upp för att det blir soligt eller semester. Tankar, känslor och händelser fortsätter att snurra och påverka oss, oavsett var vi är. Jag vill alltid försöka vara så mycket mig själv som jag bara kan. Men som sig bör inför förändringar märker jag var jag tappat bort mig själv.  Jag har slutat känna in min kropp, av någon anledning stängt av det som gör ont och pockar på uppmärksamhet.  När jag inte lyssnar på min kropp och mig själv upptäcker jag det jag redan vet, jag behöver trygghet. Och den bygger jag i mig själv. Genom att...