Hur känns det?

Jag tänker fortfarande massor och utvecklar mig själv hela tiden, även om jag bloggar allt mer sällan. Delvis beror det på att jag skriver så mycket i skolan och får en del utlopp för det och delvis för att jag inte har lika mycket tid att fundera och vända och vrida på tankar. Jag har som ingen lust att den här bloggen enbart ska bli en uppdatering på vad jag gör i livet, jag bloggar för att få utlopp för mina tankar och reflektioner.
Det är också att skäl till att jag skriver mindre. Jag försöker känna mer och vara mindre i huvudet, jag är riktigt bra på att reflektera och tänka kring det jag upplever men väldigt mycket sämre på att känna känslorna i stunden. De där känslorna jobbar jag med hela tiden och jag förstår att de inte är farliga, utan till och med både bra och nödvändiga för att livet ska rulla på. En känslokompass gör att livet blir lättare att leva. Och med känslor menar jag inte bara glädje, förälskelse, lycka utan också ilska, rädsla och skam. Alla känslorna försöker jag acceptera och förstå. Så när jag accepterar de lite mer och börjar lita på att jag får känna allt jag känner kanske jag kan förklara det. Jag vet inte. Just nu försöker jag mest bara känna. Vara i stunden och låta det vara ok just nu.
Det väcker massa tankar och spår som jag skulle kunna spinna på, men jag tror att just nu räcker det här. Att jag försöker känna in känslorna.