Hon där inne

Hon i mig som är mest destruktiv vill absolut inte att jag skriver det här. Hon skriker ganska högt i protest just nu. Men jag, jag som lever, andas och vill göra det bästa av mina dagar jag vill skriva det här för jag vill inte att hon ska styra över mig längre.

Sorgen och saknaden efter mamma gör ont i hela mig. Så ont att jag ibland inte vill känna av det, vilket kan vara helt ok, ett sätt att stå ut och orka med smärtan och kaoset. Men jag märker att när jag stänger av tar den andra sidan över, hon som inte förstår varför jag kämpar med att orka känna, orka förmedla det jag känner och framförallt be om hjälp från er som finns omkring mig. Ju längre jag stänger av desto mer distanserar jag mig från min kropp. Kroppen blir inte längre något som jag är en del av, kroppen blir bara något som gör ont, som jag ska stöta ifrån mig som ett icke-fungerande organ eller en virusinfektion.  I kroppen känner jag ju alla känslorna, så jag tappar en del av kontakten med mina känslor. Jag hamnar i en spiral av självförakt, kroppshat och styrs helt av min destruktivitet. Där vill jag inte hamna. Därför skriver jag det här, för jag vill bli medveten om hur jag fungerar och jag vill att ni ska förstå hur jag fungerar.

Det känns ibland som att eftersom jag en gång varit sjuk i en vidrig sjukdom som för mig att tappa allt vett och som kräver allt för mycket från min omgivning så är  den största skräcken att jag ska "falla tillbaka". Den är ibland så läskig att den är svår att prata om.
Men de destruktiva sidorna innan jag når sjukdomsstadiet är det sätt jag lärt mig att hantera omvärlden genom livet. Och det är uppenbarligen inte alltid helt rätt. Jag skriver inte det här för att skrämmas, jag skriver det för att inte skämmas längre. För jag gör så gott jag kan. Det är allt jag kan göra.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vanliga bikinitjejer

Maxida Märak