Ingenting är någonsin som förut


I början på sommaren skrev jag att jag skulle ta och simma över sjön istället för att klamra mig fast vid en livboj. Jag har simmat, men jag hade ingen aning om att det skulle bli så stormigt och vara så höga vågor. Ibland sjönk jag och simmade rakt igenom och under vågorna, ibland försökte jag kasta mig mot dem och ibland vände vinden och jag fick glida med mot den andra stranden. Jag är inte framme än, det är en liten bit kvar. När jag kommer dit vet jag att jorden fortsätter snurra och på andra sidan stranden finns en skog som jag vill igenom, ett berg jag ska bestiga och en dal att gå vilse i. För allt det är jag och allt är livet. Det står aldrig still och jag är aldrig samma som jag var förut. Men nu skriver jag, nu känner jag och nu delar jag med mig.

Min sommarledighet närmar sig slutet och tiden rinner iväg snabbare än någonsin, nätterna blir kortare men inte kallare. Jag fyller mina dagar som jag gjort förut, men nu är skogspromenaderna lite sorgsnare, och lite mer närvarande. Jag funderar kring avslut, avsked och nystarter. Hur viktiga och nödvändiga de än är så är avslut och förändringar är det värsta jag vet. Sensommaren väcker mig till liv som en nystart eller ett nyår. Jag ser tydligare än någonsin att allt har ett slut och jag vågar gråta. Vågar vara ledsen och arg för allt som tagit slut eller inte ens har varit.
Eller vågar och vågar, ibland gör jag det och varje tår gläntar lite mer på mina stängda dörrar och släpper ut små monster i solen.
Jag tror på att prata, han har rätt; "Sverige är ett land i akut behov av samtal."
Tack alla ni som pratar med mig. Lyssnar på mig och låter mig lyssna på er.

Jag har lyssnat på honom igen. Han som får mig att vilja skriva så att varenda ord pulserar av känslor. Inte drypande som en gammal glaserad paj, inte penslad i känslor. Utan bultande ord, smärtsamt vackra som de blir när de följer med känslorna inifrån. Då blir orden så enkla, och i de blir livet så vackert. Livet är fullt av skönhet och kärlek, men vi vill inte alltid se den. Jag är en sådan som ibland hellre gömmer mig bakom frustration och ilska än att ta emot en fråga som väcker något i mig jag just då inte riktigt vill veta om. För det kanske är just den frågan som får murarna att brytas ner och den svaga grunden att börja svaja. Så jag går miste om skönheten i känslorna, i sorgen, den förlösande ilskan, förvåningen och kärleken.




Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vanliga bikinitjejer