Perfektion finns inte, ingen är normal

Höga klackar

Hon går runt och ler 

rak i ryggen på snabba fötter 

hoppas varje dag att ingen ser 

hennes insida som faller sönder

Kroppen är min allergi. Den blir mitt vapen mot mig själv. Sådan är självdestruktiviteten.
Vinsten över destruktiviteten och makten att leva mitt eget liv är att börja älska mitt vapen, använda det för gott istället för ont. Börja älska min kropp. En gång hörde jag om en psykolog som sagt till sin patient att ställa sig framför spegeln naken varje morgon och säga till sig själv att hen är snygg. Det är en viss kontrast mot övertäckta, gömda speglar. En kontrast som fungerar. Att titta på det som jag inte alltid tyckt om och säga till mig själv att jag är snygg, vacker och underbar ger mig kontroll över mina tankar och gör mig hemmastadd i min egen kropp.

Kroppen blir inte längre något bortanför mig, den är jag. Fy f*n vad jag är snygg! En kollega till mig hade en tshirt med texten: "Who needs boobs when you've got an ass like that." Det gillar jag.
I mitt liv vill jag leva i harmoni med min kropp, känna att det som finns på insidan är det jag visar på utsidan. Därför klär jag mig i kläder jag känner mig snygg i och låter bli att suga in magen, den är snygg ändå. Jag fixar håret och säger att jag är värd att visas upp, och jag kan gå ut ofixad om jag vill det. De blommiga klänningarna ska inte hänga i garderoben och vara vackra, de ska jag ha på mig och visa upp min inre skönhet utåt.
Fotona på mig själv lägger jag upp för att dela med mig om det jag tycker om. Inte för att få bekräftelsen, den gav jag mig själv redan innan jag tog upp kameran.

Men jag funderar på om det är rätt eller fel? Går det jag menar fram, eller försvinner det i kroppshetsen? Borde det vara en bild på mig i mjukskläder istället? Eller ingen bild alls? Fotona på mig i mjukiskläder är inte oftast bilder som visar min inre skönhet, eftersom jag just då valt att inte visa upp den (och de senaste åren varit sjuk och deprimerad på såna kort). Det jag vill visa är vilken styrka som finns i att visa upp sin egen skönhet oavsett om kroppen i en tajt klänning är fit för en runway eller inte. Ingen bild alls förminskar styrkan i att visa att jag är otroligt nöjd med min kropp. Storlekar, mått och vikt är inte det jag vill lägga fokus på. Utan olika kroppsformer och hur otroligt vackra vi alla är. Låt det vara ojante, egoistiskt och ytligt. Jag älskar min kropp och hur jag ser ut.

Dove kampanjen handlar just om det. Att våga prata positiv om oss själva och våra kroppar. Kroppshetsen i samhället är för stor, men inte helt fel (missförstå mig rätt). Våra kroppar är en stor del av dem vi är och det är lika dumt att strunta i sin kropp, som att fokusera för mycket på den. Samhället behöver en positiv syn på olika kroppsformer.
Något som visas i reklamen med funktionshindrade och amputerade människor som blir fotomodeller. Ett sätt att både utmana skönhetsideal och öppna upp för att alla människor är vackra, alla kroppar är vackra. Det handlar inte om att vara perfekt eller normal, det är ingen och alla. Vi är alla unika!




Någon som skriver vackert om skönhet och kvinnor är Steve Lando.