I exist as I am - that's enough!

Till dig som är liten och finns inuti av Linnéa Regnlund är en bok för det lilla, vilsna barnet inuti. Framförallt till den som har grov PTSD och/eller dissociativ störning. Jag läste den för att förstå mer och det gör jag. Jag förstår hur det kan kännas att vara barn i en vuxens kropp. Att det kan vara så att en och samma person inte upplever allt, utan bara är med ibland och att omgivningen inte alls förstår att det är så. Att det ibland är någon annan som pratar, tycker och känner och den personen kan tycka någonting helt annorlunda. Jag förstår att det ibland är skrämmande att vara fler, men att det var viktigt en gång. Att vara fler blev ett sätt att överleva ett övergrepp, trauma eller något annat hemskt. Boken är skriven i korta stycken där Linnéas egna teckningar blandas med ett pedagogiskt upplägg för att förklara känslor och tankar som finns hos den som varit med om något väldigt hemskt. Det är enkelt att läsa, med många upprepningar som skapar en trygghet och en k...

Det här spelar roll för mig. Jag har ritat av min egen hand. Det är inte bara ett friskhetstecken, det handlar om att jag har övervunnit rädslor och förutfattade meningar jag har haft om mig själv hela livet. De senaste åren har jag sakta men säkert slipat om den diamant som är jag för att få bort de kantstötta bitarna som alltid sökte prestation och bekräftelse. Innanför det hittade jag en längtan att skapa, rita och måla. För det har jag alltid gjort, trots att jag sagt att jag inte kan. Jag har sagt att jag inte kan, eftersom min självkänsla varit så låg att jag inte trott på att jag faktiskt kan. I min familj kunde min syster och farfar rita och måla, den ena var konstnär och båda är bildlärare. Ribban var satt högt, och jag kunde alltså inte rita, med min egen prestationssökande logik, för jag kunde inte rita som de gjorde. Därför försökte jag inte ens, det var inte för mig. Jag har inte haft motivationen att försöka och kreativiteten har inte funnits i mig när min självkän...

Idag har jag världens bästa jobb! Solen skiner, snön ligger som ett tjockt täcke och förvandlar det branta, vackra berget till en mjuk, tyst och alldeles stilla plats för vila och återhämtning.

 Eftersom jag inte haft mycket att distrahera mig med de senaste dagarna förutom hundskall (varannan människa i den här byn har hundar som pratar med varandra värre än bilarna gjorde i Indien), så berättar jag om allt som händer mig på sociala medier. Det börjar nästan bil hopplöst hur mycket jag använder det för att nå ut till världen, men älskar en att skriva och det inte händer så mycket runtomkring en så fungerar ju det. Vill ni inte läsa så slipper ni. Veckan började med feber så jag har bäddat ner i mig i soffan med te de här dagarna. det bästa som finns då är böcker! Förutom att jag är mitt i att läsa om alla Harry Potter böcker och fortfarande har julklappsböcker i bokhyllan så hämtade jag ut två nya böcker på posten idag. Den ena läser jag i bokklubb med mina Leakycon-vänner runtom i världen. Den andra har jag fått gratis för att recensera här på bloggen. Så nu får Harry vänta några dagar och jag ska springa runt med Mindy Kaling i NYC innan jag lär känna det inre barnet...

Jag lever mitt liv för mig. Visst älskar jag och bryr mig om människor runt mig, men mitt liv, det handlar om mig. Jag är huvudrollen i mitt liv. Kanske är det vad som är kärnan i feminismen, att kvinnor vill och vågar kliva upp och vara viktiga för oss själva och i våra egna liv. Att vi vågar stå upp för våra drömmar, att vi vågar drömma. De flesta av mina vänner är kvinnor, som jag tycker är starka, har planer och drömmar och inte alls lever sina liv enbart för en mans skull, eller är dikterade av män. Men vid närmare eftertanke tror jag att jag ljuger för mig själv när jag säger så. Själv har jag jobbat i många år med att acceptera och hantera ett bekräftelsebehov som grundat sig i att min pappa inte tagit det föräldraansvar han bör ha lagt på sina axlar när han tillsammans med min mamma skaffade barn för 25 år sedan. Istället har min mamma tagit ansvaret och lärt mig och mina (i sammanhanget patetiskt nog), systrar (och inte bröder), att det är kvinnor som ska fixa allt. Jag har ...

Tillsammans går vi mot slutet  när tiden runnit ut  tårarna berättade om livet vi haft  och slutet är  en stillsam picknick med rödvin och ägg  Låt mig hålla om dig  innan jag stjäl ditt sista andetag och tar ditt liv  När du lever som mest  och äntligen är fri  går skottet av och du faller långt från mig (c) Emma Thorell Stårsta

Jag läser Good News Magazine och får så många tankar. Det var verkligen rätt dag för mig att få den tidningen. En dag när ensamheten gör sig påmind, när avstånden till de städer där jag känner mig hemma är långt. En dag när snön täcker vägarna och gör mig rädd för att ge mig och köra. Så jag stannar inne, i mitt eget sällskap och försöker låta bli att söka bekräftelse på Facebook och Instagram, samtidigt vill jag berätta att jag inte har en bra dag och att det är ok. För lika viktigt som det är att våga berätta om det vi mår bra av, som Good New Magazine gör, lika viktigt är det för mig att visa att mina dagar går upp och ner och att det är ok. För mig handlar det om att låta bli att visa en genomskinlig yta som inte är jag, utan att visa vem jag är. Som jag är. Kanske skulle jag må bättre av att inte ens använda mig av nätet för att visa vem jag är, kanske skulle jag våra vara mer kreativ och lyssna mer på min inre medkänsla och omtanke kring mig själv och mindre på kritikern. Men j...