I exist as I am - that's enough!

Idag har jag umgåtts med den viktigaste personen i mitt liv och haft väldigt kul. Hon förstår nämligen mig ganska bra, jag tycker det är lätt att vara mig själv med henne och samtalet flyter för det mesta på. Vi åkte ut till havet där vi njöt av pannkaksmatsäck, doften av tång och vinden i håret. Vi hoppade mellan stenarna på stranden och jag kände mig som drottning över hela världen. Sen åkte vi hem och degade i soffan ett tag, så skönt att det finns folk jag bara kan sitta tyst med ibland. Det har varit en riktigt fin dag med den viktigaste personen i mitt liv och hon är fortfarande kvar här där jag är.

Det var knäpptyst i salen. Saga lutade sig mot bordet och pratade lika mycket med händerna som med rösten. Hon berättade om sitt liv, varför hon kände sig tvungen att söka rollen som Sebastian/Ellie och hur fruktansvärt dåligt samhället är på att möta transpersoner (inte alla, alltid, men många, ofta). Hon pratade om hur dåligt hon mått på grund av att samhället inte kan bemöta henne som transkvinna och att hon ett år innan hon sökte rollen som Sebastian/Ellie hade försökt ta sitt liv för tredje gången. Saga vann guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll för rollen som Sebastian/Ellie i Någonting måste gå sönder. Det är en historia om ett möte, en kärlekshistoria och en resa. Titeln säger egentligen allt för någonting i huvudpersonen går alltid sönder i försöken att passa in i v...

Ikväll fick jag möjligheten att vara med på ett av de mest öppna och ärliga möten jag någonsin upplevt. Jag satt i ett rum med människor som inte kände mig eller vet någonting om min historia. De tog emot mig utan krav på någonting, varken deltagande eller förklaring. Jag fick bara vara där i gemenskapen när de berättade öppet och ärligt om sina egna tankar. För mig var det som att vara 15 år igen när jag sitta i kyrkan med alla mina inre monster och kände mig accepterad. I kyrkan fanns samma sorts gemenskap som jag upplevde ikväll. Samma möjlighet att bara få vara. Såna här möten gör mig tacksam ända in i själen för att människor visar medmänsklighet mot främlingar och medmänniskor. Det här ger mig tro, hopp och kärlek.

Vinet kommer i papperspåsar Vi dricker ur plastmuggar  på heltäckningsmatta  i pyjamas Så skapar vi vårt eget Plaza halvvägs till Harlem

Just precis nu sitter jag och njuter av där jag är. Det är mitt bidrag till #5min5maj, för på grund av min psykiska ohälsa och mitt val att börja lyssna på mig så har jag hamnat här. Förut kunde jag inte njuta, inte släppa på kontrollen. Nu kan jag ta en dag i taget och fylla mina dagar med liv. Jag är tillbaka i Umeå. Det känns hemma. Som om jag alltid längtat hit men inte riktigt förstått vart jag längtat. Mina prylar ligger i lådor, kassar och högar på golvet. Böckerna står snyggt sorterade i bokhyllan och kylen är fylld med mat. Så jag tar mig tid att stanna upp och njuta av att jag är här. Lägenheten är riktigt fin, större än något jag någonsin bott i. Den här sommaren kommer bli så vacker. Det är så mycket jag vill skriva nu, om resan, om känslor, upplevelser och framtiden. Men det ...

En av världens största städer rymmer lika många människor som hela Sverige. 10 minuter med tunnelbanan från centrala Manhattan så hamnar vi i Harlem. Här känner vi oss utstirrade och lite rädda. För vi är blonda, kvinnliga européer. Jag skäms för att jag reagerar så. Skäms för att jag låter medias bild världen forma mina fördomar. Jag som lever med ett vitt privilegium inser inte hur lyxigt jag har det. För mig är skyltdockorna alltid med samma hudfärg som jag. Plåstren och hudfärgade strumpbyxor matchar min hudton. På grund av min färg på hår och hud kan jag röra mig fritt utan att utsättas för systematisk rasism i form av spontana flygplatskontroller. På toaletten till McDonalds börjar en kille från Norge prata med oss. Han har skrivit en comic book med en svart superhjälte som han säljer bland an...

Som alla människor växer jag upp, förändras och lär mig allt mer om vad jag vill, trots det gör jag fortfarande samma misstag. Gång på gång på gång. Så ofta att jag ibland undrar om det är en del av vem jag är, eller om det är ett försvar som sitter så djupt rotat att jag inte ens själv är medveten om det. Mitt konstanta misstag är att jag kastar mig på något som där och då känns rätt. Det känns bra och jag går all-in. Det gäller inte allt i livet, men det gäller de gånger när jag ganska desperat behöver en livboj, en trygghet. Då det börjar bli obehagligt kallt i vattnet och musklerna hotar att krampa. Då har jag en förmåga att kasta mig på något som känns bra, istället för att fundera över orsakerna som fick mig att hamna i det kalla vattnet från början. Tvinga mig själv att börja trampa vatten och svara på några grundläggande frågor om vem jag är. Vad ger mig glädje i livet?  Gör med av det.  Vad skapar obehag?  Gör mindre av det.  När känner jag magen pirra och ...