Maxida är människa. Som går mot strömmen. Som lyssnar på hjärtat och skapar den musik hon bara hör i sitt eget huvud. Som slåss för det hennes hjärta bultar för.
Rösten dryper av kärlek till hennes folk, till samerna. Ilskan ligger precis under. Den som provocerar fram reaktionerna mot gruvbyggen, psykiatrin, djurrättsaktivister, poliser och det svenska samhället som vägrar se att vi fortsätter ta livet av vårt ursprungsfolk, fortfarande, år 2015. Samerna som är det svenskaste vi har, varifrån vi har våra rötter.
Vi är så vana som svenskar att vi alltid har haft rötter långt tillbaka, att naturen kommer vara lika oberörd som den alltid varit. Samer är en idyllisk bild som många gärna behåller, men långt bort från oss själva. Kommer de för nära, följer alla deras baksidor med. Och baksidorna är många, mörka och långt ifrån medmänskliga.
Det Sverige vi så gärna vill älska, börjar försvinna. Samer tar livet av sig för att de inte har någon plats i Sverige. Deras stora marker där renarna…
Kommentarer
Skicka en kommentar