Gryning i Varanasi

Imorse vaknade vi kl 05 för att åka båt på floden i gryningen, ett uppenbart "måste" här. Det första jag reagerade på var att gatorna var tomma och tysta. Det var underbart, efter fem dagar i Indien saknar jag redan tystnaden (!). Båtturen var fin, det är alltid vackert att se en stad från vattnet. Men det häftigaste var inte eldarna eller badandet. Det som slog mig mest var att en gryning alltid är likadan var den än sker. Solen går upp, natten ger vika och en ny dag börjar. När det fortfarande är natt är både människor och djur tysta och stilla, när gryningen närmar sig kryper det sakta fram fler och fler. När solen väl är uppe så är det helt plötsligt fullt med människor, fåglar och hundar. Som pratar, sjunger, skränar, skäller, skrattar. Inte bara här såklart, överallt går människor upp och förbereder sig för en ny dag. Det mest självklara saker vi kan tänka oss, men det är de som blir så vackra. För de sker här i Indien, på andra sidan jorden, de sker i Stockholm. Olika människor gör samma saker överallt för innerst inne är vi ändå bara människor.

Nya gryningar kommer alltid att komma och fylla våra liv med dagar, det är upp till oss att fylla dagarna med liv.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

På samhällets axlar.

Så mycket nytt