Jag drog en lapp

och fick en mening att fortsätta skriva på:

Två par skor möts.  
Ett par slitna converse.  
Ett par röda lackskor.  
Converseskorna är något större än lackskorna. De är i en solblekt gul färg, med trasiga skosnören och antydan till hål, som att de gått alldeles för långt, alldeles för ofta. 
Eller bara älskats för mycket. 
De röda lackskorna glänser, de är rundade i tårna och har ett guldfärgat spänne. De har inte gått långt, men älskats på avstånd i många månader. Skorna står nära varandra. 
Så nära. Så nära. 
Converseskorna kliver ännu närmare de röda. De står kvar och väntar. Snart lyfter klacken från marken. 
De slitna, trasiga, älskade gula, står nu precis framför de älskade, väntande röda. 
Sida vid sida går de försiktigt. De röda lackskorna går långsammare än de gula. De gula vill sticka iväg åt alla håll på samma gång. 
Nu står de bredvid varandra på en dörrmatta. 
De slitna conversen och de röda lackskorna. 
Så nära. Så nära.