Med människan

Jag har rest i tio timmar och har bara några minuter kvar innan jag är hemma. Då händer något som gör mig gladare än jag varit på hela dagen (och idag har varit en underbar dag). En 15-årig kille ler och vinkar till mig när han kliver av bussen. Han säger tack. För att jag betalade 14 kronor så han fick åka hem klockan halv tolv på natten. Några minuter tidigare satt jag bredvid den här killen och hans kompis på stationen och väntade på bussen. Då försökte jag låtsas att de inte fanns och att jag inte syntes, samtidigt som jag blev arg för att jag reagerade som jag gjorde. I mitt huvud målades det snabbt upp scener av både överfall och stöld och jag vässade armbågarna i smyg. När killarna klev på bussen skrattade de båda åt det faktum att han saknade giltig biljett och hans kompis försökte något nervöst dölja en halvdrucken ölburk bakom sin rygg. När jag erbjöd mig att betala resan såg de i ögonen och insåg hur unga de var. Jag skämdes jag för att jag dömt ut dem så fort jag såg dem. Det här var två unga killar som betedde sig så som de trodde att de förväntades göra. De visste de flesta skulle reagera med tysta, rullande ögon och vässade armbågar, så de levde upp till den bilden. Det är ju så vi alla gör. Jag har hela mitt liv kämpat för att leva upp till den bild jag tror att andra har haft av mig, och det har ätit upp mig inifrån. Vill vi förändra det här samhället måste vi börja, var och en med små handlingar, till de vi mist av allt tror behöver det. Gå emot våra fördomar och lära känna nya sidor hos både oss själva och någon annan. Människor är alltid, alltid mycket mer än det vi utåt ser och en liten omtänksam handling kan hjälpa någon annan och ge dig ett leende av en medmänniska på vägen hem i natten.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Vanliga bikinitjejer

Hogwarts pepparkaka

DU är vacker och stark