Trampa vatten

Som alla människor växer jag upp, förändras och lär mig allt mer om vad jag vill, trots det gör jag fortfarande samma misstag. Gång på gång på gång. Så ofta att jag ibland undrar om det är en del av vem jag är, eller om det är ett försvar som sitter så djupt rotat att jag inte ens själv är medveten om det. Mitt konstanta misstag är att jag kastar mig på något som där och då känns rätt. Det känns bra och jag går all-in. Det gäller inte allt i livet, men det gäller de gånger när jag ganska desperat behöver en livboj, en trygghet. Då det börjar bli obehagligt kallt i vattnet och musklerna hotar att krampa. Då har jag en förmåga att kasta mig på något som känns bra, istället för att fundera över orsakerna som fick mig att hamna i det kalla vattnet från början. Tvinga mig själv att börja trampa vatten och svara på några grundläggande frågor om vem jag är. Vad ger mig glädje i livet? Gör med av det. Vad skapar obehag? Gör mindre av det. När känner jag magen pirra och upplever det där ganska överanvända ordet "flow"? Ta reda på om du kan försörja dig på det. 

Så jag har suttit och slipat på personliga brev, snygga formuleringar, ansökningar och referenser. Det är lätt att låta hela sin framtid vila på en tunn, tunn knivspets. Satsa allt på ett kort och bara bestämma sig för att det är så det ska vara. Eller så tänker en om, lyssnar till den där tanken som slagit rot och inte verkar försvinna. Kanske är det den tanken som är min framtid? Jag är avsiktligt kryptisk, för jag skickar in ansökan idag. Men när jag sitter här och spenderar mina dagar antingen packandes hela mitt liv i lådor, i ett försök att sortera vad som är viktigt för mig att ha nära det kommande året och vad jag kan lämna i en stad där jag inte längre bor, eller så djupt försjunken i en bok att jag inte märker att jag förflyttat mig från matbordet till soffan, då börjar jag tänka på varför jag fattar de beslut jag gör. För vems skull gör jag mina val? Svaret borde alltid vara min egen (eller, kanske mina barns för den som är förälder, men det är inte jag, så min poäng kvarstår).

Jag kommer förklara vad jag menar med allt detta, just nu känner jag bara att jag trampar vatten. Jag vill vänta på ett kryssningsfartyg, istället för att kravla mig fast vid en livboj från en fiskebåt. Och det är helt ok i vattnet just nu, jag gillar det till och med. Jag kanske ska passa på att njuta och ta en riktigt lång simtur till andra sidan sjön den här sommaren.



Kommentarer

  1. väl betänkt om denna vanliga problematik, inte minst för kvinnor som är mer utsatta ekonomiskt och via livsval, där konsekvenserna för de olika valen ofta blir större.

    Personligen tycker jag att alla kvinnor bör tillgodoses med en grundtrygghet, en ekonomisk bas, som aldrig kan tas ifrån er, gällande hela era liv, tillräckligt stor så att ni kan leva gott och fritt på den, så att ni aldrig behöver känna den ekonomiska otryggheten inför era olika val, önskningar, nyfikenhet, och spänningar, att ni alltid ändå vet att allt kommer fixa sig.

    Denna trygghet måste naturligtvis transfereras anonymt via staten, samt uppbäras ekonomiskt utav männen, men det är en liten uppoffring för något väldigt stort och bra.

    Ni är värda det, ni är värda långt mycket mer, ni är egentligen värda precis allting.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Din kvinnosyn kan ändra hela världen. Men det vet du nog om.

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

På samhällets axlar.

Så mycket nytt