I exist as I am - that's enough!

Två veckor in på journalistutbildningen känner jag mig hemma både i folkhögskolans skolform och i journalistyrket. Eftersom skolan ligger ute vid en havsvik har jag varje dag möjlighet att gå ut i skogen eller ner till vattnet för att samla tankarna och andas lite djupare. Det behövs efter intensiva veckor med många möten med nya människor och med mig själv. För i varje nytt möte med en annan människa har vi möjlighet att se nya sidor hos oss själva. Att gå på folkhögskola passar mig bra. Jag andas ut när jag inser att skolans poäng är att se människan som en helhet och att prestationer för prestationens skull inte finns. Det är en miljö där jag får lära för min egen skull och vara en del av skolans helhet. Alla spelar roll för att skapa en inspirerande miljö.  På kort tid är det mycket som är annorlunda. Jag bor i en ny del av stan, går på ny skola, träffar nya människor varje dag och har inte Tiliasnurren omkring mig. Förändringar brukar skrämma mig och kännas svåra eftersom ...

Ideellt engagemang är upplyftande och helt otroligt roligt, samtidigt som det är frustrerande i många lägen. På många sätt precis som livet själv. Jag försöker värna om min tid och energi och lägga den där jag känner att jag kan utvecklas och få energi tillbaka och jag har insett att Tilia inte är en sådan plats för mig just nu. Därför har jag bestämt mig för att sluta som volontär i föreningen. Jag har gett mycket till en förening jag tror kommer kunna göra faktisk skillnad i det här samhället. Men nu har jag av olika anledningar beslutat mig för att sluta, och det känns större än mycket annat jag avslutat. Det är som att packa ihop en del av den jag varit de senaste åren och lägga på hyllan. Det är både tråkigt och ledsamt men nödvändigt för mig. Och det är inte jag som försvinner, bara en av de arenor där jag fått möjlighet att uttrycka mig själv och hjälpa andra. Jag är tacksam för det jag lärt mig och upplevt och stolt över det jag har gjort och min egen resa. Men mer än någ...

I början på sommaren skrev jag att jag skulle ta och simma över sjön istället för att klamra mig fast vid en livboj. Jag har simmat, men jag hade ingen aning om att det skulle bli så stormigt och vara så höga vågor. Ibland sjönk jag och simmade rakt igenom och under vågorna, ibland försökte jag kasta mig mot dem och ibland vände vinden och jag fick glida med mot den andra stranden. Jag är inte framme än, det är en liten bit kvar. När jag kommer dit vet jag att jorden fortsätter snurra och på andra sidan stranden finns en skog som jag vill igenom, ett berg jag ska bestiga och en dal att gå vilse i. För allt det är jag och allt är livet. Det står aldrig still och jag är aldrig samma som jag var förut. Men nu skriver jag, nu känner jag och nu delar jag med mig. Min sommarledighet närmar sig slutet och tiden rinner iväg snabbare än någonsin, nätterna blir kortare men inte kallare. Jag fyller mina dagar som jag gjort förut, men nu är skogspromenaderna lite sorgsnare, och lite mer närvara...

Maxida är människa. Som går mot strömmen. Som lyssnar på hjärtat och skapar den musik hon bara hör i sitt eget huvud. Som slåss för det hennes hjärta bultar för.  Rösten dryper av kärlek till hennes folk, till samerna. Ilskan ligger precis under. Den som provocerar fram reaktionerna mot gruvbyggen, psykiatrin, djurrättsaktivister, poliser och det svenska samhället som vägrar se att vi fortsätter ta livet av vårt ursprungsfolk, fortfarande, år 2015. Samerna som är det svenskaste vi har, varifrån vi har våra rötter. Vi är så vana som svenskar att vi alltid har haft rötter långt tillbaka, att naturen kommer vara lika oberörd som den alltid varit. Samer är en idyllisk bild som många gärna behåller, men långt bort från oss själva. Kommer de för nära, följer alla deras baksidor med. Och baksidorna är många, mörka och långt ifrån medmänskliga. Det Sverige vi så gärna vill älska, börjar försvinna. Samer tar livet av sig för att de inte har någon plats i Sverige. Deras stora m...

Just nu läser jag en bok av Ilse Sand om relationsbyggande och försvarsstrategier. Den gör att jag vågar se på mig själv med andra glasögon och ifrågasätta de tankar jag har. För vi har alla mängder av olika försvar som en gång fyllt en vettig och bra funktion, men som nu kan skada oss om vi inte ser dem och jobbar för att förändra dem. Jag försöker få tankarna att stanna upp, eller kanske ännu mer lära mig själv att lyssna på dem, följa med och fråga ut dem. För när det gäller mina tankar märker jag att jag stänger av dem. Jag kan börja nynna på en låt, hoppa till något helt annat eller bolla samtalet till den jag pratar med. Det beteendet vet jag att jag har både när jag pratar med andra och mig själv; jag hoppar lätt mellan ämnen och säger ofta att det är min "inre femåring" som gör det. Jag säger inte att den inre femåringen inte har något med det att göra, men hon har också lärt sig att använda de här försvaren för att navigera genom livet när det är skrämmande och ...