Barnsligt roligt med träning
Just nu läser jag en bok av Ilse Sand om relationsbyggande och försvarsstrategier. Den gör att jag vågar se på mig själv med andra glasögon och ifrågasätta de tankar jag har.
För vi har alla mängder av olika försvar som en gång fyllt en vettig och bra funktion, men som nu kan skada oss om vi inte ser dem och jobbar för att förändra dem.
Jag försöker få tankarna att stanna upp, eller kanske ännu mer lära mig själv att lyssna på dem, följa med och fråga ut dem. För när det gäller mina tankar märker jag att jag stänger av dem. Jag kan börja nynna på en låt, hoppa till något helt annat eller bolla samtalet till den jag pratar med. Det beteendet vet jag att jag har både när jag pratar med andra och mig själv; jag hoppar lätt mellan ämnen och säger ofta att det är min "inre femåring" som gör det. Jag säger inte att den inre femåringen inte har något med det att göra, men hon har också lärt sig att använda de här försvaren för att navigera genom livet när det är skrämmande och jobbigt. Det är spännande för mig att börja lyssna på det här och försöka bryta mina tankemönster.
Jag har funderat mycket kring hur jag tänker kring träning. Vi får alltid höra hur bra vi mår av att träna, och det är sant, men fysisk aktivitet är något som är mycket mer än att springa på gym, gruppklasser och långlöpningar. För mig är det skrämmande att träna, för träning och mat har varit min drog, och gjort mig väldigt illa samtidigt som den gett mig en fristad från känslor och tankarna. Men jag måste ha någon form av fysisk aktivitet för att må bra. För att träning ska bli stimulerande och inte destruktiv för mig behöver den vara utmanade och rolig.
Bredvid de flesta lekparker finns nu också utomhusgym, som jag tycker ser ganska tråkiga ut i jämförelse. Visst är det mer lockande att springa runt i klätterställningen och leka att det är lava och människoätande krokodiler där under, än att göra ett visst antal reps för att träna biceps? Tänk om vi kan träna som barn, genom att gå på upptäcksfärd och leka! Jag vill hitta nya konstiga stigar i skogen och jag skulle så gärna vilja klättra i träd. Jag kan inte springa flera mil, men jag promenerar gärna uppför en skidbacke (och rullar neråt!). Jag är inte särskilt taggad på att lyfta vikter på gymmet, men jag lär mig gärna en koreografi eller går ut och dansar för att att ha kul och njuta av musiken, kroppen och en härlig kväll.
För vi har alla mängder av olika försvar som en gång fyllt en vettig och bra funktion, men som nu kan skada oss om vi inte ser dem och jobbar för att förändra dem.
Jag försöker få tankarna att stanna upp, eller kanske ännu mer lära mig själv att lyssna på dem, följa med och fråga ut dem. För när det gäller mina tankar märker jag att jag stänger av dem. Jag kan börja nynna på en låt, hoppa till något helt annat eller bolla samtalet till den jag pratar med. Det beteendet vet jag att jag har både när jag pratar med andra och mig själv; jag hoppar lätt mellan ämnen och säger ofta att det är min "inre femåring" som gör det. Jag säger inte att den inre femåringen inte har något med det att göra, men hon har också lärt sig att använda de här försvaren för att navigera genom livet när det är skrämmande och jobbigt. Det är spännande för mig att börja lyssna på det här och försöka bryta mina tankemönster.
Jag har funderat mycket kring hur jag tänker kring träning. Vi får alltid höra hur bra vi mår av att träna, och det är sant, men fysisk aktivitet är något som är mycket mer än att springa på gym, gruppklasser och långlöpningar. För mig är det skrämmande att träna, för träning och mat har varit min drog, och gjort mig väldigt illa samtidigt som den gett mig en fristad från känslor och tankarna. Men jag måste ha någon form av fysisk aktivitet för att må bra. För att träning ska bli stimulerande och inte destruktiv för mig behöver den vara utmanade och rolig.
Bredvid de flesta lekparker finns nu också utomhusgym, som jag tycker ser ganska tråkiga ut i jämförelse. Visst är det mer lockande att springa runt i klätterställningen och leka att det är lava och människoätande krokodiler där under, än att göra ett visst antal reps för att träna biceps? Tänk om vi kan träna som barn, genom att gå på upptäcksfärd och leka! Jag vill hitta nya konstiga stigar i skogen och jag skulle så gärna vilja klättra i träd. Jag kan inte springa flera mil, men jag promenerar gärna uppför en skidbacke (och rullar neråt!). Jag är inte särskilt taggad på att lyfta vikter på gymmet, men jag lär mig gärna en koreografi eller går ut och dansar för att att ha kul och njuta av musiken, kroppen och en härlig kväll.
Så fort jag lägger in krav i träningen, det andra kallar för mål, blir jag rädd. För de målen kan snabbt bli lite mer och lite högre utan att jag lyssnar på mig själv. Låter jag det gå så långt slutar jag lyssna på vad det är jag orkar och känner och jag börjar använda träningen för att döva känslorna.
För mig måste träning vara kul, en möjlighet att må bra i den kropp jag har.
Om jag får leka och utmana mig själv då har jag så mycket energi och närvaro att jag inte behöver något annat just då. Då är träning underbart.
Om jag får leka och utmana mig själv då har jag så mycket energi och närvaro att jag inte behöver något annat just då. Då är träning underbart.
Kommentarer
Skicka en kommentar