Stanna upp. Igen. Igen. Och just nu.
Energin är slut.
Jag har skrivit det här för många gånger. Jag har gjort det här för många gånger förut. Den här gången känns det värre. Tyngre, tommare och samtidigt är det första gången som jag ser hur jag själv satt mig här. Inte "det är synd om mig som kört mig själv i botten, nu ska jag trycka ner mig själv" utan mer att jag ser att det bara är jag som väljer hur jag lever mitt liv, och de valen har gjort att orken inte finns till för att göra det jag vill.
Jag har svårt att fokusera, formulera tankar eller ens ord. Min andning åkte upp i bröstet och det tog mig timmar att gå upp ur sängen. Jag har känt av det här i flera veckor, halsbrännan, tröttheten, ledsenheten. Alla stressymptomen har funnits där. Men jag är inte utbränd (än), jag vet inte vad det finns för stämpel på det här. Men jag vet att jag behöver ta itu med det här.
De vänner jag pratade med igår (när jag blev rädd för att kroppen så tydligt signalerade att jag behövde vila och jag inte lyssnade), fick säga till mig flera gånger att jag behöver backa, dra ner och ta hand om mig. Det som jag ofta säger till alla andra.
Jag hörde vad jag sa: "Jag måste ju bara göra det, och det..." och deras ord gick inte in. Först på kvällen insåg jag att jag faktiskt kan sjukanmäla mig och boka om intervjuer.
Jag mäts efter precis samma måttstock som alla andra, jag är inte mer eller mindre än någon annan. Min smärta, mina minnen och mina upplevelser är precis lika viktiga som någon annan och det är aldrig någonsin värt att jag ska gå sönder för att jag inte tar mig själv på allvar.
Det är vad jag blir argast på, att jag inte se allvaret. Att jag sjabblar bort mig själv och anser att jag ska orka mer än någon annan och inte behöver vila. Nu blir ilskan kanske det viktigaste jag har. Ilskan som jag annars gömmer långt ner och skräms för. Nu blir den mitt absolut bästa försvar för mig själv, för ingen kan skada mig så mycket som jag kan, i tankar, i ord och i handling.
Ingen kan heller älska mig och lyfta mig så mycket som jag kan.
Därför ska jag borsta tänderna i onepiece med Taylor Swift i högtalarna och gå ut i skogen och njuta (ja, njuta) av den första dagsfrosten på gräset.
För trots att jag är trött in i varenda cell och känner att minsta lilla droppe kommer få mig att börja gråta, så tänker jag fortsätta göra sånt som jag får energi av. Det är värt det.
Jag är värd det.
Jag har skrivit det här för många gånger. Jag har gjort det här för många gånger förut. Den här gången känns det värre. Tyngre, tommare och samtidigt är det första gången som jag ser hur jag själv satt mig här. Inte "det är synd om mig som kört mig själv i botten, nu ska jag trycka ner mig själv" utan mer att jag ser att det bara är jag som väljer hur jag lever mitt liv, och de valen har gjort att orken inte finns till för att göra det jag vill.
Jag har svårt att fokusera, formulera tankar eller ens ord. Min andning åkte upp i bröstet och det tog mig timmar att gå upp ur sängen. Jag har känt av det här i flera veckor, halsbrännan, tröttheten, ledsenheten. Alla stressymptomen har funnits där. Men jag är inte utbränd (än), jag vet inte vad det finns för stämpel på det här. Men jag vet att jag behöver ta itu med det här.
De vänner jag pratade med igår (när jag blev rädd för att kroppen så tydligt signalerade att jag behövde vila och jag inte lyssnade), fick säga till mig flera gånger att jag behöver backa, dra ner och ta hand om mig. Det som jag ofta säger till alla andra.
Jag hörde vad jag sa: "Jag måste ju bara göra det, och det..." och deras ord gick inte in. Först på kvällen insåg jag att jag faktiskt kan sjukanmäla mig och boka om intervjuer.
Jag mäts efter precis samma måttstock som alla andra, jag är inte mer eller mindre än någon annan. Min smärta, mina minnen och mina upplevelser är precis lika viktiga som någon annan och det är aldrig någonsin värt att jag ska gå sönder för att jag inte tar mig själv på allvar.
Det är vad jag blir argast på, att jag inte se allvaret. Att jag sjabblar bort mig själv och anser att jag ska orka mer än någon annan och inte behöver vila. Nu blir ilskan kanske det viktigaste jag har. Ilskan som jag annars gömmer långt ner och skräms för. Nu blir den mitt absolut bästa försvar för mig själv, för ingen kan skada mig så mycket som jag kan, i tankar, i ord och i handling.
Ingen kan heller älska mig och lyfta mig så mycket som jag kan.
Därför ska jag borsta tänderna i onepiece med Taylor Swift i högtalarna och gå ut i skogen och njuta (ja, njuta) av den första dagsfrosten på gräset.
För trots att jag är trött in i varenda cell och känner att minsta lilla droppe kommer få mig att börja gråta, så tänker jag fortsätta göra sånt som jag får energi av. Det är värt det.
Jag är värd det.
 |
| Taylor Swift, London 2014 |
Kommentarer
Skicka en kommentar