Att låta tekannan pysa ut

Idag blev jag så arg så jag hade kunnat explodera.
Så då gjorde jag det.
Jag skrek, slogs, sparkade (sacco-säcken är bra till det) och lät ilskan få utlopp så länge den behövde. Det var läskigt, det kändes i hela kroppen. Och det var skönt. För efter en kort stund kände jag hur ilskan släppte, hjärnan klarnade och jag kunde tänka logiskt istället.
Det stora är att det här är nytt för mig.

Jag har inte tillåtit mig själv att bli arg. Jag har trott, tänkt, lärt mig, att ilska är något som måste hållas tillbaka annars vet en inte vad som händer. Sanningen är att det inte hände så mycket. Inget gick sönder. Ingen fick höra något elakt och jag mådde bättre. För jag slapp gå med magsår och spända axlar och kunde fortsätta med min dag.

Så ut och skrik! Skrik ut ilskan, glädjen, sorgen, lyckan. Skratta, sjung och ryt till.
Känslorna är inte farliga.
Det är fantastiska.

Och det är när de inte tillåts levas ut som de lagras som vatten i en tekokare och skadar oss. Till slut exploderar det, i mitt fall oftast inåt i kollaps.
Det är väldigt onödigt, när det är så lätt att få ut det. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

På samhällets axlar.

Så mycket nytt