Metaforbrottning och nattmörker

I helgen vad jag på metaforbrottning, något jag aldrig sett tidigare. Tänk estradpoesi, där alter-ego/karaktärer kastar metaforer mot varandra som motståndaren hakar på och spinner vidare på. Det var fruktansvärt roligt och underhållande. Inspirerad av detta skrev jag ihop en dikt (som dock inte följer regler för metaforbrottning) utifrån ordet nattmörker. Enjoy!


Nattmörkret är som en landningsbana för drömmarna 
Nattmörkret är kreativitetens frihet, livets möjlighet och superhjältarnas tid att klä sig i vingar och mantlar 
Nattmörkret är stadens vila, en omålad canvas för han med sömnproblem och värktabletter som vandrar gata upp och gata ner och lyssnar till mörkret 
Nattmörkret är havets lekplats, där stjärnorna blir levande och fiskarna blir världens enda hot 

Nattmörkret är osagda ord i en säng klockan två 
Nattmörkret är näktergalens sång ända tills gryningen brutalt knackar på 
Nattmörkret är hjärtats stilla stund, när allt är tillåtet och ingenting sägs 
Nattmörkret är dina ögon när du inte längre söker mina 

Nattmörkret är stillheten 

Nattmörkret är trevande steg i hallen så att inte pappa ska vakna 
Nattmörkret är hennes verklighet i skolans vassa hörn 
Nattmörkret är ångestens trygghet 

Nattmörkret är fallande stjärnor och tända hopp 
Nattmörkret är månen som sörjer sin ensamhet när stjärnorna täcks av moln, natt efter natt 

Nattmörkret är stjärnornas vila när de leder vägen hem till trygga hamnar 
Nattmörkret är att andas in och bli stilla här och nu 
Nattmörkret är den blindes vardag 

Nattmörkret är där jag lägger ner min penna och vilar ut