I exist as I am - that's enough!

och fick en mening att fortsätta skriva på: Två par skor möts.   Ett par slitna converse.   Ett par röda lackskor.   Converseskorna är något större än lackskorna. De är i en solblekt gul färg, med trasiga skosnören och antydan till hål, som att de gått alldeles för långt, alldeles för ofta.  Eller bara älskats för mycket.  De röda lackskorna glänser, de är rundade i tårna och har ett guldfärgat spänne. De har inte gått långt, men älskats på avstånd i många månader. Skorna står nära varandra.  Så nära. Så nära.  Converseskorna kliver ännu närmare de röda. De står kvar och väntar. Snart lyfter klacken från marken.  De slitna, trasiga, älskade gula, står nu precis framför de älskade, väntande röda.  Sida vid sida går de försiktigt. De röda lackskorna går långsammare än de gula. De gula vill sticka iväg åt alla håll på samma gång.  Nu står de bredvid varandra på en dörrmatta.  De slitna conversen och de röda lackskorna....

Alldeles nyss såg jag "Jag ringer mina bröder" av Jonas Hassen Khemiri och slogs som av en käftsmäll av det igen.  Hur lite jag känner till. Hur lite jag väljer att se. Vilket stillastående, normativt och fördomsfullt samhälle vi lever i.  Och samhället är jag. Jag upprepar igen och igen och igen. Samhället är jag. Vill jag förändra samhället, måste jag lära mig. Jag måste inte bli expert på allt. Men jag måste börja ta del av den kultur som jag inte vuxit upp med, kanske genom att läsa inslaget om slöjor i dagens DN. Lyssna till de som berättar och delar med sig om sina upplevelser av utanförskap. Reflektera och ifrågasätt mitt eget språk, mina egna handlingar och börja inse att förändring kommer inifrån. Jag har idag tack vare en regnbågsmässa i Umeå stadskyrka lärt mig hur lite jag vet om trans. Hur många olika former av trans det finns. Så via bra hemsidor har jag börjat förstå mer om detta. Vi har alla en skyldighet att lära oss. För att sluta kränka ...

Emma Watson höll häromdagen ett viktigt tal för FN i och med att hon är med och startar upp ett projekt som heter HeforShe.  Jag tycker hennes åsikter är viktiga, men det allra viktigaste nu är hur de omsätts i verkligheten. För mig är det självklart att män är feminister och stöttar allas rätt till lika lön, kvinnors rätt att utbilda sig och ha chefspositioner på precis samma villkor som män. Däremot är det viktigt att inse att det inte männens uppgift att stå längst fram i den här kampen. Eftersom vi lever i ett patriarkat är det upp till feministiska män att våga ifrågasätta manliga normer och det genussamhälle vi lever i. Så män, det handlar om er också. Ifrågasätt era privilegium och gå emot de. Stanna hemma med barnen fler månader än din fru (i ett man-kvinna förhållande) gråt, prata känslor, ifrågasätt kvinnoförnedrande kommentarer. Våga klä dig i rosa, måla naglarna eller ha kjol för att vara solidariskt med den person som trakasseras för att den bryter mot sådana n...

Jag har rest i tio timmar och har bara några minuter kvar innan jag är hemma. Då händer något som gör mig gladare än jag varit på hela dagen (och idag har varit en underbar dag). En 15-årig kille ler och vinkar till mig när han kliver av bussen. Han säger tack. För att jag betalade 14 kronor så han fick åka hem klockan halv tolv på natten. Några minuter tidigare satt jag bredvid den här killen och hans kompis på stationen och väntade på bussen. Då försökte jag låtsas att de inte fanns och att jag inte syntes, samtidigt som jag blev arg för att jag reagerade som jag gjorde. I mitt huvud målades det snabbt upp scener av både överfall och stöld och jag vässade armbågarna i smyg. När killarna klev på bussen skrattade de båda åt det faktum att han saknade giltig biljett och hans kompis försökte något nervöst dölja en halvdrucken ölburk bakom sin rygg. När jag erbjöd mig att betala resan såg de i ögonen och insåg hur unga de var. Jag skämdes jag för att jag dömt ut dem så fort jag såg dem....

Under ganska många år har jag trott att jag inte gillar förändringar och jag har letat efter fasta punkter som aldrig blivit rätt. Jag har tänkt att den som ständigt byter plats och aldrig stannar kvar och gör klart och följer upp saker är en svag och osäker person. De senaste veckorna har jag förstått att det snarare är det motsatta som gäller. Att våga ta chanser och följa hjärtats drömmar är häftigt, modigt och starkt. Det handlar om att vara sann mot sig själv och istället sprida sitt eget personliga glitter på fler platser. Jag har haft två strålande dagar där jag besökt min favoritplats, fått äta min favoritmat och blivit intervjuad för vad som nog kommer bli mitt favoritjobb. Nu återvänder jag hem till Umeå full av energi och förväntan och njuter av det liv jag lever där just nu.

Hör mig man Jag skriker Hör mig kvinna Jag ryter Makten sitter i bröstet kraften sitter i rösten Höj era röster ni obetydliga, livsviktiga Människor Inspiration

Nu är det klart. Jag är skribent på Shedos blogg om psykisk ohälsa. Det känns spännande, roligt och utmanande. Så då och då kommer jag få ut lite texter där. Har ni något tips på vad jag ska skriva om så hör av er. http://shedoblogg.blogspot.se/2014/09/valkommen-emma-till-shedos-blogg.html