Arg

Känslorna sitter i kroppen, men det är inte alltid så lätt att hitta var de är. Jag fick höra att känslorna är vår kompass för att navigera genom livet. Men först behöver jag hitta var i kroppen jag känner känslorna. När jag blir arg brukar jag vända det mot mig själv, då sitter det i magen, gråten sitter i halsen, stressen kommer smygande i ryggen och jag sjunker ihop och blir mer och mer vilje- och orkeslös. Till slut försvinner ilskan och jag minns inte längre att jag är arg, istället blir jag ledsen, trött, stressad och deprimerad och jag tar ut det på mig själv genom självömkan och negativa tankar. Anstränger jag mig för att vända ilskan utåt istället så sitter det i huvudet, halsmusklerna, axlarna, armarna och benen. Som om kroppen förbereder sig för att skrika högt, sparka och slå åt alla håll och kanter samtidigt som det brinner en svart och röd eld i magen. I det läget kan jag rikta alla arga tankar utåt på de människor som gjort fel. Jag är starkare, mer motiverad och kan slåss för det jag tycker är rätt tills jag får min vilja igenom, inser att jag kanske också gjort fel, eller ilskan sakta ebbat ut. Det är inte svårt att se att alternativ två är betydligt mer konstruktivt, mindre nedbrytande och något som inte tar lika lång tid eller lika mycket energi. 

Jag har nu försökt avsluta det här fyra gånger med en förklaring om samhällets syn på ilska, min rädsla för det m.m Men skitsamma, jag kanske kommer vara argare under sommaren. Stå ut!