Om en människa
När jag slutade plugga i höstas var det svårt att förklara vad jag pysslade med på dagarna. Jag var ofta snabb med att berätta att jag faktiskt hade gjort något vettigt och pluggat i drygt ett år, men sen blev det svårare, när jag skulle förklara varför jag slutade. För den sanna anledningen är ju att jag fokuserade på mig själv i och med att jag återigen blev sjuk i ätstörningar. Det är klart att det första man säger kanske inte är att "jag är sjuk", oavsett vilken sjukdom det handlar om. Men varför är det så? Varför kan man inte säga att jag är sjuk och har insett att jag inte enbart kan fokusera på att prestera utan måste ge mig själv fokus också för att bli frisk.
Jag tror det handlar om att vi lägger så mycket av vår identitet i våra prestationer. Jobbet och utbildningen är ju det man pratar om när man träffar nya människor. Första frågan är ofta vad gör du? Eller, ännu värre: Vad är du? Svaret på de frågan är ju extremt mångfacetterat, själv är jag kvinna, människa, bokälskare, nörd, syster, barnskötare, vän, naturälskare, skidåkare, simmare, filmälskare, skrivande m.m
Tänk på Hugh Grants karaktär Will i "Om en pojke", han gör ingenting. Han lever på sin pappas pengar och behöver inte jobba, så därför har han ingenting att berätta när han träffar människor. Men att inte ha ett jobb betyder ju inte att man som person är mindre intressant. Vem jag är och de tankar jag har är inte enbart formade av mitt yrke, det är ingenting absolut som bara ett jobb kan forma. Livet är allt annat vi gör också, allt det vi hoppas hinna med utanför jobbet, om det finns tid och energi kvar. Tyvärr finns sällan det för mycket måste läggas på jobbet, eftersom kraven är höga och även viljan att göra ett bra jobb driver oss att lägga mycket energi där. Men det är viktigt att stanna upp och fundera, för att hitta skälet till varför vi jobbar där vi jobbar, gör det vi gör och umgås med de vänner vi har. Var och en har möjlighet att forma våra egna liv, bara vi vågar granska oss själva och släppa lite på de invanda ramar och mönster vi lever efter.
Jag tror det handlar om att vi lägger så mycket av vår identitet i våra prestationer. Jobbet och utbildningen är ju det man pratar om när man träffar nya människor. Första frågan är ofta vad gör du? Eller, ännu värre: Vad är du? Svaret på de frågan är ju extremt mångfacetterat, själv är jag kvinna, människa, bokälskare, nörd, syster, barnskötare, vän, naturälskare, skidåkare, simmare, filmälskare, skrivande m.m
Tänk på Hugh Grants karaktär Will i "Om en pojke", han gör ingenting. Han lever på sin pappas pengar och behöver inte jobba, så därför har han ingenting att berätta när han träffar människor. Men att inte ha ett jobb betyder ju inte att man som person är mindre intressant. Vem jag är och de tankar jag har är inte enbart formade av mitt yrke, det är ingenting absolut som bara ett jobb kan forma. Livet är allt annat vi gör också, allt det vi hoppas hinna med utanför jobbet, om det finns tid och energi kvar. Tyvärr finns sällan det för mycket måste läggas på jobbet, eftersom kraven är höga och även viljan att göra ett bra jobb driver oss att lägga mycket energi där. Men det är viktigt att stanna upp och fundera, för att hitta skälet till varför vi jobbar där vi jobbar, gör det vi gör och umgås med de vänner vi har. Var och en har möjlighet att forma våra egna liv, bara vi vågar granska oss själva och släppa lite på de invanda ramar och mönster vi lever efter.
 |
| Källa |
Kommentarer
Skicka en kommentar