En kärlekshistoria

Ack att kunna följa sitt hjärta. Att våga tro på kärleken, släppa stoltheten och jaga det som man bara vet längst inne i hjärtat är rätt. Sen att skriva om det!
Letters to Juliet har förgyllt min söndagskväll. Jag har förlorat mig i en bitter engelsman, Italiens natur, ett sökande efter Romeo och en vacker, sorglig kärlekshistoria. Vilket väckt samma längtan som jag tror alla som sett eller läst "Eat, pray, love" upplevt. En längtan och önskan att se Italien, höra språket, känna pulsen och leva i romantikens städer. Jag vet inte om jag ska dit för att skriva, äta mat eller hitta mitt livs kärlek. Men dit ska jag.
 I Letters to Juliet spelas Love story av Taylor Swift mot slutet, när hjältinnan förstår att hon inte älskar den spanska kocken som lämnade henne ensam på deras semester i Italien, utan hon älskar den bittra engelsmannen hon lärde känna under tiden istället. Jag var i Milano när jag var 17 och nykär. Jag var där och han var hemma och när jag kom hem hade han skrivit ut texten till Taylor Swifts "Love Story". Det var vår låt. Den låten kommer alltid göra mig glad, känna mig så där småkorkad som man gör när man är nykär och känna mig fri.  Jag var 17, jag var nykär. Vår historia var ingen episk kärlekshistoria. Men det var min första kärlekshistoria.
Mitt livs kärlek finns någonstans i världen och väntar på mig, precis som jag väntar på honom här. Vi ska bara hitta till varandra.
Kanske finns han i Italien, kanske hittar jag honom när jag minst anar det. Först kanske jag måste kyssa några grodor, krossa lite hjärtan och få hjärtat krossat. 
När jag minst anar det finns han där, min inre obotliga romantiker tror på det och jag låter henne ha rätt ikväll. 
Jag låter henne hoppas att kärleken övervinner allt. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

På samhällets axlar.

Så mycket nytt