Vilse i livet

Det är jobbigt att vara människa. Jag har trasats sönder om och om igen och inte lärt mig att pussla ihop mig själv på rätt sätt. Det finns många som mår som jag, eller ännu sämre, så jag är inte ensam. Men så ser min verklighet ut, den är lite skakig och kantig. Eftersom jag inte accepterat att den är det utan fått för mig att den är ganska hel och fin nu när jag börjat både äta och träna igen, så gör det ont när jag förstår hur det faktiskt ser ut. Att jag är trasig. Hur klyschigt det än låter måste jag använda mig av allt det onda och arga och låta det bli en del av mig så att jag kan gå vidare och leva. Hitta energi och glädje i livet och inte gräva ner mig och fastna där det bara gör ont. Så här någonting:

Små myrsteg framåt och alla ni får läsa om vartenda ett eftersom jag blir lite mer hel ju mer jag skriver om det. Jag ska avslöja en hemlighet, jag skäms lite för att jag skriver det här. Skäms för hur svårt jag har att känna känslor och erkänna hur jag mår. Men känslorna är en del av mig som jag måste lära mig att släppa fram. Utan känslor går vi vilse i livet och då kommer jag aldrig kunna leva på riktigt.