Publicitet
Istället för att reagera med stolthet och glädje när jag ser mitt namn i en tidning blev jag den här gången lite rädd, skämdes en del och har inte alls känt mig lika stolt. Kanske handlar det om att jag nu skrivit en ledare där jag ville vara ärlig men inte utlämnande och därför känner jag att den haltar och inte fyller den roll jag ville att den skulle göra. När jag läser den inser jag också hur svårt jag har att leva upp till mina egna så fina ord, därför blir den i mina ögon pretentiös och oärlig.
Ja, vi är alla våra hårdaste kritiker. Men hur ska vi annars utvecklas?
Samtidigt som jag är riktigt stolt över mittenstycket. Därför delar jag det stycke jag är mest stolt över med er, vill ni läsa allt kan ni antingen promenera in till en av fyra Svenska Kyrkor i Järfälla eller gå in på Amos.
"Eftersom jag är en person som hela mitt liv velat prestera väldigt mycket och identifierat mig i mina prestationer, har det lett till att jag någonstans på vägen tappat bort mitt egenvärde och det som verkligen är viktigt i mitt liv. Prestationskraven och drömmen om att alltid göra allt lite bättre har drivit mig så långt att jag inte längre kunnat se att jag som person är skild från det jag gör. Jag ÄR inte mina prestationer. Om jag så skulle bestiga Mount Everest, lyckas bli världsberömd författare eller upptäcka en okänd kontinent är jag fortfarande bara jag. Den person jag är beror på så mycket mer än det jag gör och presterar. Mina handlingar kan vara bättre eller sämre, kanske rentav riktigt dåliga ibland (och helt otroligt bra ibland), men jag som person är lika värdefull ändå. Jag kan vara sur och gnällig, men jag är fortfarande en bra vän, syster och dotter. Framförallt är jag en unik människa. Visst låter allt detta ganska sunt? Men det är absolut inte lätt att acceptera och jag tror att många delar den tanken med mig. När vi lever i ett jantestyrt samhälle, då känns det inte helt ok att sätta sig ner och tänka; ”Jag duger som jag är, det räcker att bara vara jag idag.” Men för att jag ska må bra är de stunderna viktigare för mig än alla mina prestationer. Då slipper jag vara en duktig flicka och kan istället försöka att hitta den jag verkligen är."
Ja, vi är alla våra hårdaste kritiker. Men hur ska vi annars utvecklas?
Samtidigt som jag är riktigt stolt över mittenstycket. Därför delar jag det stycke jag är mest stolt över med er, vill ni läsa allt kan ni antingen promenera in till en av fyra Svenska Kyrkor i Järfälla eller gå in på Amos.
"Eftersom jag är en person som hela mitt liv velat prestera väldigt mycket och identifierat mig i mina prestationer, har det lett till att jag någonstans på vägen tappat bort mitt egenvärde och det som verkligen är viktigt i mitt liv. Prestationskraven och drömmen om att alltid göra allt lite bättre har drivit mig så långt att jag inte längre kunnat se att jag som person är skild från det jag gör. Jag ÄR inte mina prestationer. Om jag så skulle bestiga Mount Everest, lyckas bli världsberömd författare eller upptäcka en okänd kontinent är jag fortfarande bara jag. Den person jag är beror på så mycket mer än det jag gör och presterar. Mina handlingar kan vara bättre eller sämre, kanske rentav riktigt dåliga ibland (och helt otroligt bra ibland), men jag som person är lika värdefull ändå. Jag kan vara sur och gnällig, men jag är fortfarande en bra vän, syster och dotter. Framförallt är jag en unik människa. Visst låter allt detta ganska sunt? Men det är absolut inte lätt att acceptera och jag tror att många delar den tanken med mig. När vi lever i ett jantestyrt samhälle, då känns det inte helt ok att sätta sig ner och tänka; ”Jag duger som jag är, det räcker att bara vara jag idag.” Men för att jag ska må bra är de stunderna viktigare för mig än alla mina prestationer. Då slipper jag vara en duktig flicka och kan istället försöka att hitta den jag verkligen är."
Kommentarer
Skicka en kommentar