I exist as I am - that's enough!

Någon hade sett Jills veranda  med Kristian Gidlund, därför såg jag också det. Jag minns att jag förra sommaren läste i hans blogg om USAresan. Vackert och poetiskt som alltid berättade han om det han kanske inte borde . Sen jag hörde om hans blogg träffar hans ord mig rakt i hjärtat (stort tack till dig som berättade om den för mig). Formuleringarna fångar närvaron i nuet och lyfter orden till en annan nivå. Hans ord förtrollar och förvandlar tankarna till konst. Konsten och närvaron i nuet färgades av dödsångesten och kampen mot kroppen och sjukdomen. Det är en förlust att han har dött och att vi inte längre får ta del av hans ord och tankar. Trots att han inte finns kvar fortsätter han att inspirera mig, jag kan läsa hans blogg om och om igen och röras till tårar och hitta nya banor och vägar för mina egna tankar. Nya ord läggs till mina ord. Hans önskan om livet får mig att vilja se skönheten i en grå februaritorsdag när jag kan laga min egen mat, promenera till jobbet ...

Eftersom jag läser Mot Fyren just nu. https://www.youtube.com/watch?v=GKIvdvC0O6o&feature=youtube_gdata_player

Gyllene tiders låt surrar i huvudet på mig i kombination med Avicii och "Simply the Best". Efter jobbet åkte jag direkt till Kungsan för att delta i jublet och tacka OS-hjältarna tillsammans med många, många andra. Jag var där också 2011 och tog hem JVM guldgrabbarna. Det var grymt. Det här var helt otroligt! Vi fick vänta länge och samma ansiktsmålade tjejer bredvid mig fotades av varenda fotograf på plats, har en känsla av att de finns med i diverse tidningar imorgon. Men det handlar inte om oss som väntade, det handlar om dem vi väntade på. De vi ser upp till och har lärt känna genom TV-rutan och tidningar. Där vi sitter hemma framför våra TV-apparater ser vi inte bara de omänskliga prestationerna de gör i OS och andra tävlingar utan vi ser också de intervjuer, tårar och reportage som visar den långa vägen fram till en OS-medalj. Därför bli vi engagerade och därför är det så stort att få tacka med jubel och applåder för de underbara upplevelser dessa idrottare ger. Jag dr...

OS är slut om några timmar, bara avslutningsceremonin kvar nu och mycket eftersnack. Tyvärr blev det inte de medaljer till Sverige som vi hade hoppats på, Kalla var sjuk och orkade inte. Hellner var sjuk och kom inte till start, resten av längdherrarna kämpade men orkade inte stå emot den ryska turbon. Men det är inte ofta två långlopp har ennationspallar i slutet på ett OS. Norsk dampall och rysk herrpall. Det är lätt att smittas av den glädjen och låta det svämma över. Igår kväll blev vi förbannade på en kroatsisk bansättning som kan ha kostat Sverige sina enda alpina OS-medaljer, argast var nog André Myhrer. Alldeles nyss tog hockey-finalen slut och vi fick veta att Bäckström har åkt fast i en dopingkontroll för en allergimedicin. Det låter skumt om det är en medicin han har haft länge, men jag hoppas att det inte är något annan än det så vi slipper en dopingskandal i svensk hockey. Är det här en medicin han har haft länge är rutinerna vidrigt dåliga om en spelare kan portas 30 min...

Första dagen i Laura stadion när Sverige inte plockade medalj, första OS-loppet då Kalla inte fick medalj. Sån är idrotten. Det är tungt och jobbigt för Kalla och Sverige, men vilken dag för Norge! Under de senaste veckorna har de snackat om dåliga skidor och det verkar ju stämma, för formen och skallen i det norska laget är det inte fel på. Hela laget fick sig en smäll med dödsbeskedet precis innan OS, så det var inte den uppladdning de önskat kan man tänka sig. Men de har tagit medaljer tidigare på OS och idag är de tillbaka igen. Marit Björgen, Terese Johaug och Krisin Störmer Steira visade verkligen hur bra norskorna är på att åka skidor när de väl får till materialet. Björgen har tagit 6 OS-guld varav 3 på OS i Sotji och idag är hon världens bästa kvinnliga vinteridrottare genom tiderna. Det är stort och jag kan bara glädjas med norskorna idag.  Källa

Nu är det en sån där historia som får mig att gråta igen. Det är Cecilia Ahern som skrivit "If you could see me now", en historia om att ha fantasi och att tro på sin fantasi. Att släppa fram mer än bara kreativitet, att hitta glädjen i livet, i varje liten sekund av livet. Livet är inte en solig sommardag på en blomsteräng, det är förbannat tufft och inte alls kul många gånger. Men istället för att stänga in allt som gör ont och försöka ta kontroll över omvärlden går det att ta tag i en vän och åka rutschkana i nedförsbackarna så finns det kraft kvar att gå uppåt igen, för däruppe får vi ju åka kana ner!

Idrottens värld handlar om det mesta. Även genus, vilket annars brukar vara något jag diskuterar med mina lärarstuderande vänner som läst några högskolepoäng inom ämnet och brukar vara helt ointresserade av sport. Nu handlar det om att värdera manliga idrottare mot kvinnliga. Idag "slaktades" våra svenska damkronor av USA, och får därför "bara" spela bronsmatch. Visst kanske det känns lite bittert efter en helg med OS-guld. Men en bronsmatch av ett lag som inte var medaljtippade innan turneringen, det måste ju ses som en stark prestation. Ingen förväntade sig egentligen det här av tjejerna, framförallt när de svenska herrlandslaget är guldtippade. I det här damlaget som på torsdag alltså ska spela om en OS-medalj, där betalar många av spelarna själva sin utrustnin g, vilket leder till att de inte kan ha lika bra utrustning som herrarna (i materialsporter spelar materialet roll, titta på Norge just nu, eller Sverige i Holmenkollen) och att de lever ganska knapert ...

Källa Vilken skidnation! Jag är så glad att jag stannade hemma och såg det här loppet. Sveriges andra OS-guld, det andra stafettguldet! Idag är vårat svenska skidlandslag historiska, för första gången sedan 1972 vinner samma nation guld i både herr och damstafetten. Den nationen är lilla, försiktiga Sverige där vi knappt vågar nämna ordet guld. Nelson tappade skidan, men efter det var det bara tuta och köra, Richardsson lunkar på tryggt och stabilt och Olsson får en stor ledning. Lite nervöst blev det när det stora ryska björnen Legkov dundrade upp för backen och plockade in sekunder. Så lite spänning blev det på Hellners sista sträcka, men han höll i när de andra stumnade och plockade överlägset en svensk flagga 600 m före mål! Jag håller fast vid att skidåkningen (eller möjligen hockey) är Sveriges nationalsport! 

Pulsen ligger i 150. Fy fan vad de kämpade på tjejerna! En sån kraft och styrka, från både Ida och Emma som lade grunden till toppstriden, Anna Haag tappade några sekunder men kämpade som ett djur och växlade till Charlotte Kalla som flög på genom spåren, plockade in varenda sekund och spurtade in i mål. Det var ingen hundradelsvinst, det var ett tydligt guld till det svenska stafettlaget! Det går inte att inte älska idrott och skidåkning när det ser ut så här! Källa

Källa Dagens skidprispall kan vara en av de mest känslosamma prispallarna under OS. Guldmedaljören Cologna har varit skadad och kämpat sig tillbaka. Silvret gick till Johan Olsson som åkte sitt första lopp på två månader och haft en orättvist tung säsong efter VM-guldet. Men det starkaste är Daniel Richardsson som efter den tragiska olyckan i somras där han själv skadades och en nära vän dog, har kämpat hela säsongen för att nå en OS-medalj. Hans första individuella OS-medalj vid 31 års ålder! Olsson sa att han nästan var gladast för Richardssons skull och det är han kanske inte ensam om. I helgen är det herrstafett, och med fem OS-medaljörer att välja på känns det ganska lovande. Det är bara hålla tummarna för lite flyt, inga fall, och kanske en guldmedalj!

En fjärdeplats av en 19-åring (!) och ett silver i skiathlon av Calla! Jag har skrivit ner mitt "personliga" schema i telefon och dator, apparna är nedladdade och uppdaterar mig konstant med de senaste medaljerna och OS-uppdateringarna. TV:n kommer gå konstant i två veckor fram över och mina naglar ligger tyvärr riktigt dåligt till just nu.   Källa: SVT Källa: SVT

I september 2011 såg jag filmen Jag saknar dig av Anders Grönros. Den gick in under huden på mig med starka känslor av syskonkärlek, sorg och förlust. Det tog mig ytterliggare två och ett halvt  att läsa boken. Som sig bör skiljer sig boken från filmen, båda är gripande men på filmduken får karaktärerna ett djup som fattas i boken. Replikskiften och blickar är det som tillsammans med stark musik driver filmen framåt. I boken berättar Tina om livet utan Cilla. Ibland sakligt och tydligt, ibland med så mycket känslor att det gör ont!  Förutom att jag grips av historien och sorgen så fastnar jag i Tinas fascination av orden. Hon skriver och söker ord och hon hittar dikter och sånger som jag själv sparat och har i mina låtlistor. Några exempel är Så skimrande var aldrig havet med Marie Fredriksson.  Första gången ja...