Jag saknar dig

I september 2011 såg jag filmen Jag saknar dig av Anders Grönros. Den gick in under huden på mig med starka känslor av syskonkärlek, sorg och förlust. Det tog mig ytterliggare två och ett halvt  att läsa boken. Som sig bör skiljer sig boken från filmen, båda är gripande men på filmduken får karaktärerna ett djup som fattas i boken. Replikskiften och blickar är det som tillsammans med stark musik driver filmen framåt. I boken berättar Tina om livet utan Cilla. Ibland sakligt och tydligt, ibland med så mycket känslor att det gör ont!  Förutom att jag grips av historien och sorgen så fastnar jag i Tinas fascination av orden. Hon skriver och söker ord och hon hittar dikter och sånger som jag själv sparat och har i mina låtlistor.
Några exempel är Så skimrande var aldrig havet med Marie Fredriksson.  Första gången jag hörde den gick jag i åttan och min lärare spelade upp den för oss i slutet på svenskalektionen som ett intro till poesi. Genast blev jag tagen och berörd så som bara en 13åring kan bli. Tina hittar också Jag vill tacka livet. Det är en vacker visa om livets sorg och glädje som är skriven av Violetta Parra men i min Spotify-lista lyssnar jag på Stefan Jämtbäcks version när jag vill lugna mig och njuta av melankolisk vacker musik.
Musiken från filmen lyfter hela historien. Ailucrash Cilla turns och Jag saknar dig passar både filmen och boken och Ludvig Nilssons Ailu smälter samman med Bahir till en och samma karaktär.

We're killing each other in the name of God
We're killing God in everyone of us

Och ännu märkligare är
Hur en människa kan vara
En viss musik

Det är en historia värd att ta till sig. Jag misstänker att nästa gång jag läser den hittar jag något nytt, igen. Det är en bra historia. En som inte lämnar hjärtat och som alltid kan berätta något nytt.