I exist as I am - that's enough!

Klockan ringde, på sega dagar kan det ta mig en timma att komma upp.  Efter en timme ställde jag om klockan och sov en stund till. Sen gick det en timma till. Och en till. Tre timmar efter den tid jag tänkt gå upp orkade jag inte ens rulla ner på yogamattan bredvid sängen. Det blev sängyoga och till sist några hundar och trasdockor (älskar yoganamnen). Då började jag vakna. Jag är extremt stresskänslig. Inte så att jag inte kan göra många saker, för det gör jag gärna. Men ska jag klara av att göra allt med fokus och någon form av kvalitet måste jag komma ihåg att återhämta mig. Det är jag helt ärligt rätt dålig på. Jag behöver återhämta mig även efter roliga grejer. Att träffa folk, även nära vänner, kan ta energi från mig. Ska jag på det sitta i ett sammanhang med många in...

Högt tempo, prestation och deadlines är en del av det yrke jag har valt. Men det är inte unikt för journalistiken. Hela vårt samhälle har ett för högt tempo som gör att vi lätt bränner ut oss och brinner upp. Jag blir frustrerad när jag känner att tiden rinner ifrån mig och jag inte hinner det jag velat eller trott. Och på samma sätt blir jag trött när jag gör allt jag skrivit på listan eftersom jag inte hunnit känna efter i kroppen och själen. Så jag försöker påminna mig om små pauser, hela tiden. Om att andas i magen, göra en sak i taget och ge mig själv rum att andas. Jag sätter mig och mediterar och stannar upp och är tacksam under dagen. Men någonting händer när jag trycker på play. Då gör jag det ena, det andra och det femte tills jag glömt att jag måste andas för att orka. Jag ogillar verkligen att vi skapat ett samhälle som där vi värderar produktion så sjukt mycket högre än mänskligt välmående. Men har vi skapat det här så kan vi tillsammans oxå skapa ett kärleksfull...

Hela mitt liv har jag älskar vintern. Took älskat. Kastat mig ut och gjort snöänglar så fort jag kan. Varje vinter längtar jag som en tok tills jag får åka skidor (alltså är min abstinens rätt tung just nu). Men idag har jag också insett varför så många ogillar vintern fast de bor i den del av världen där snön är nästan ofrånkomlig. Köra bil i Stockholm på vintern är rätt kasst och snöröjningen ger en del att önska. Men på något sätt går det att ta sig fram. Köra bil från en kuststad i Västerbotten till en liten by två mil bort är ett helt annat projekt. Vägarna är i det skick de är och snöröjningen prioriteras inte jättehögt. Plus att vindarna från kusten är starka och får min lilla, japanska bil att kännas liten och icke-nordisk. Men fram kommer jag...

Att välja att plugga till journalist dök bara upp för mig, och det har gett mig enormt många redskap, upplevelser och nya tankar om framtiden, bland annat en kärlek till foto och film. För några veckor sedan fick jag den stora äran att fota mina vänner och deras familjer, den ena med tre barn och hund och den andra med ett barn på väg i magen. Bara att få frågan gör mig glad och tacksam och jag hade riktigt kul under både fotostunderna och redigeringen. Att få leka med ljuset, vinklarna och få människan framför kameran att känna sig sedd och uppskattad för precis den de är tycker jag är fantastiskt roligt! Det är absolut något jag gärna gör mer av! Här är ett smakprov på hur helgen blev. (c) Emma Thorell Stårsta (c) Emma Thorell Stårsta (c) Emma Thorell Stårsta (c) Emma Thorell Stårsta

Det var julavslutning på skolan igår . En perfekt stund att fundera på vad vi gjort och lärt oss i år. Hur vi utvecklats och vad vi vill ha mer av nästa år. Sista terminen! Det kändes vemodigt in i själen att det var slut, men också så otroligt fint att få samlas och tacka varandra för att vi skapar en lärande miljö. Eftersom vår skolas huvudman är en kristen församling så har vi vår avslutning i kyrkan. Vi lyssnade på julevangeliet, bad en bön och tackade av de som slutade. Jag rös av så mycket. Bilden av det lilla, lilla barnet i krubban. Som är som det lilla barnet i mig, hjälplöst och i behov av så mycket kärlek. Men som också bar så mycket kärlek och bara längtade att få berätta för människor om allt det vackra vi har inom oss. Jesus som förstod så mycket, mycket mer av det jag nu än...

Att lära sig lyssna på sin intuition är inte helt lätt, precis som med mycket är förändring lite avigt och konstigt i början. Men idag hade jag sånt flyt, det var flow hela förmiddagen, jag fick dubbellunch till enkelpris när jag nojjade mig över att inte bli mätt, jag hade flyt i trafiken och solen lyste och det kändes bara så där bra i magen stora delar. Och så var det de där andra delarna, när det blev kö, när inga kassor fungerade och jag blev så trött att jag helst ville åka hem. Då kanske det var min intuition som sa till mig att faktiskt åka hem? Jag lyssnade inte på det den här gången, men jag minns känslan till nästa gång. Det är en magisk känsla att börja leva efter inution och kärlek i livet. Då kan allt hända. Egentligen vill jag skriva mer om det här, men jag blev totalt dränerad på energi i eftermiddag, får många intryck och för mycket människor, så jag känner fortfarande av det. En annan dag blir det mer. 

Hon var ju ingen bullmamma, min mamma. Det fanns inte alltid hembakt hos henne, som hos farmor och mormor. Hon var inte den generationen, och hon var ensamstående med tre barn. Men jag tror att hon ville vara, till födelsedagar, studenter, mormors begravning ställde hon sig och bakade tårtor. Och  hon bakade limpa (surdegslimpa var hela mitt liv "mammalimpa" för mig). Och som så många andra så bakade hon på julen. Då blev det pepparkaksbak för hela grannskapet i vårt kök. Vi stod på pallar och trängdes med minikavlar och hade mjöl i halva ansiktet. Vi gjorde lussekatter i alla möjliga former, jag hade gärna så många russin som möjligt i mina. Vi byggde pepparkakshus med precision och alltid samma jakt på mintkyssar. Mamma älskade julen, hon älskade julbaket och det gör jag med. Jag började älska bakning i tonåren, möjligen i samband med ätstörningen, men jag tycker fortfarande att det är avkopplande att baka och mycket godare att äta det jag gjort själv. Och det hö...