Det är ok

Snön ligger som ett mjukt täcke över hela världen. Solen glittrar i bäcken som bryter sig fram med iskallt vatten. Vi har åkt långt, tycker mina sjuåriga ben. Äntligen stannar vi, bygger ihop stolar av skidor och stavar och njuter av världen, livet och semestern just nu. Ur ryggsäcken plockas det upp kalla, saftiga mandariner och sen höjdpunkten; mjölkchoklad med frukt och mandel. Den hör fjällen till och varje bit påminner mig om den stunden med familjen. Ett värdefullt minne för mig av så många anledningar. 

Om några veckor har jag möjligheten att skapa skidglädje, minnen i backen och glada stunder för både nybörjare, skidälskare och familjer. Jag får sprida det jag tycker är vinterns höjdpunkt, och jag ska få göra det varje dag! Jag ser så mycket fram emot det att jag är rädd för att börja förvänta mig för mycket och framförallt är jag rädd för att jag genom att se för långt framåt missar det jag har framför mig här och nu. För jag är oroligt glad att jag är här just nu. Umeå är en plats där jag känner mig hemma, mår bra och hit vill jag komma tillbaka. 

Kombinationen, att jag längtar som en tok till fjällen och samtidigt trivs så bra här och inte vill missa något när jag åker, gör mig minst sagt förvirrad. Och det är ok. Jag får vara glad för att jag ska göra något jag drömt om i flera år och äntligen få bo i flera månader i min favoritby, samtidigt som jag är ledsen för att jag lämnar en stad jag tycker om. Framförallt lämnar jag vänner som jag precis har lärt känna. Många känslor på samma gång hör till förändringar för mig, jag kommer nog alltid förvånas över hur starkt det bara dyker upp. För jag kör på, tills de kryper upp och säger stop. Stanna upp Emma, idag är du ledsen för att du flyttar. Imorgon kan du vara glad att du är här just nu.