Grattis mamma
När jag vaknade imorse var jag pigg och glad förutom en rinnande näsa. Det var skönt att känna att de fina stunderna kommer precis lika ofta som de tunga. De senaste veckorna har jag haft för mycket fokus på de tunga stunderna tror jag. Men jag hade trott att just idag skulle vara svårare eftersom det är mammas födelsedag. Kanske är den inte det eftersom jag förberett mig på den så länge, eller bara för att det är en ledig söndag och jag har tid för känslorna.
Jag köpte ett ljus och choklad och åkte till en minneslund. För även om hennes grav just idag blir extra vacker med blommor så är det inte den plats jag minns henne på. Jag minns henne i hjärtat. Här där jag väljer att bo skapar jag oxå platser och stunder att minnas.
Som att tända ett ljus vid hennes foto i hallen. I hennes kläder och smycken som jag ärvt. I bladhalsbandet hon fick på 50-årsfesten. Tårarna rann när jag satt där i minneslunden. Det kändes orättvist att jag inte kunde ta upp telefonen och ringa till dig. Att det var jag som åt chokladen istället för dig. Men jag är också så tacksam för all den tid vi har haft. Alla minnen, både bra och dåliga.
Alla människor dör till slut. Det är bara ledsamt att du skulle dö så tidigt.
Sorgen är liksom självklar nu. Jag är inte tacksam för känslan av total vilsenhet och mörker som lamslår mig ibland. Men jag är tacksam för att den får mig att stanna upp och glädjas för det som varit. Och framförallt får den mig att vilja ta han om mig, och leva mitt liv för min egen skull. På mitt eget sätt.
När jag dör vill jag inte ångra hur jag levt, vilka val jag tagit och vilka misstag jag gjort.
Jag hittade hit till dig genom #saknad på instagram. Beklagar att du skilts från din mamma så tidigt. Jag har lamslagits av sorgen efter en nära vän ett tag. Men nu när jag läst detta inlägg av dig släppte likasom låsningen. Så skönt att veta att du kan vara i sorgen och inte låsas av den, jag har också varit i det men glömt hur det kändes, nu påminner du mig, och jag känner hur jag åter kan känna så i takt med dina ord. Det är även din bild på det vackraste smycke jag någonsin sett, daggkåpan som "låser upp mig". Jag älskar daggkåpor! Gifte mig den 23 juli i år, hade sådana blad i håret, och Henke hade en i sin bröstficka. Min älskade nu och nu så saknade vän Kattis hann vara med på bröllopet. Hon dog ca 3veckor efter.
SvaraRaderaTack för att du skriver!
Hej Lavay!
RaderaJag blir tårögd och glad av dina ord. Sorgen kan verkligen lamslå, framförallt när den kommer som en chock. Det gör mig väldigt glad att du blir hjälpt av det jag skriver. Det är så lätt att känna sig helt ensam i sin sorg. Och det är ju bara du som vet hur just du upplever det, men jag hittar en trygghet i att veta att det finns andra som vet hur det är att förlora någon älskad.
Jag hade glömt att det är en daggkåpa (har nog aldrig reflekterat över vad för växt det är konstigt nog), tack för det!
Grattis till bröllopet! Vad fint det låter med daggkåporna, och att din vän hann vara med.
Massa värme till dig!
Emma