I exist as I am - that's enough!

Jag såg Suffragetterna i helgen, och lämnade biosalongen upprörd och stärkt. Det är häftigt att se kvinnor på skärmen, kvinnor som tar plats och vägrar nöja sig med den lott i livet som de fått tilldelat sig av männen. Framförallt när jag upplever att väldigt många i samhället tycker att feminismen har gått för långt. Det första jag möttes av när jag loggade in på facebook på kvällen var uppdateringar om sexuella trakasserier i Kungsträdgården. Där diskussionen förskjutits till att handla om killarnas etnicitet istället för det faktum att de är killar som kränker och trakasserar tjejer. Läs Oisin Cantwells krönika om det här. Den andra nyheten var att Taiwan valt sin första kvinnliga premiärminister. Hundra år efter att kvinnor fängslades för att de ville få rätt att rösta är det alltså fortfarande en nyhet att kvinnor blir politiska ledare. För hundra år sedan slogs kvinnor i Storbritannien bokstavligen på gatan för sin rätt att påverka demokratin och få rösta. Förra året tillä...

Imorse vaknade vi till väckarklocka för första gången på över en vecka, trots semester. Vi packade frukosten i ryggsäck och gick i gryningen ut till havet. Där satt vi och lyssnade på vågorna, småpratade och såg solen gå upp vid horisonten. Det blev en magisk stund och en perfekt start på vilken morgon som helst. Jag är så lycklig och glad att jag får vara på den här platsen och har träffat en person som älskar att vara i skog och natur lika mycket som jag. Den här byn är lätt att tycka om, inklämd mellan skog och hav där det går att både åka fyrhjulning eller promenera i skogen när som helst. Som den stockholmare jag är måste jag ibland stanna upp och andas in frisk luft, njuta av tystnaden och den stjärnklara himlen. Det är de små sakerna som skapar magin. Vad gäller mitt veganska experiment så går det som oftast bra, mat på stan är inte helt otippat svårt och ibland blir det misstag. Hittills har jag lärt mig att det är ägg i tagliatelle och skummjölkspulver i nutella. Till j...

I två månader framåt ska jag testa att leva mer veganskt, framförallt plocka bort ägg, mejeriprodukter och honung från maten. Det är inte svårt att göra hemma, eftersom jag oftast äter med Martin och han är vegan. Det svåra är allt runtomkring, att bjudas på mat och tacka nej, att hitta fika på stan och sånt. Sen går det alltid att bli vegan ut i fingerspetsarna, att rensa ut alla yllekläder (men det kommer jag inte göra mitt i vintern, däremot köper jag mer än gärna rättvisemärkt ull), sluta åka buss och bil (jag ska försöka omvandla flygresor till tåg däremot). Att inte använda dusch eller handkrämer med bivax i är en annan grej att tänka på. Även D - vitamin tillskott som jag äter pga solbristen finns som veganskt och det innebär att det D-vitamin jag hittills ätit är utvunnet från ...

På lunchen igår hade jag ett långt och fint samtal med mina klasskompisar. Vi vågade släppa på våra murar, lite försvar och masker och tillät oss att bara vara de vi just då var tillsammans. Jag fick en unik möjlighet att höra berättelser från deras liv och förstå lite mer hur de tänker och fungerar och jag fick möjligheten att själv berätta hur jag tänkte just då. Jag är tacksam och varm av att vi vågade och tillät oss att mötas på det sättet, utan att kräva något av varandra. Det var modigt och väldigt ojante av oss. Vi tog plats i varandras liv, bara för en timma och det spelade roll.  Jag tänker också att jag absolut inte är samma person i någon annans ögon som jag är för mig själv och därför måste det gälla alla andra också. Att det jag ser på utsidan inte ens är en bråkdel av allt det som formar den personen till människa. Vi påverkar och förändrar varandra, och det vi tyckte och tänkte för en stund sen behöver vi inte tycka imorgon.  Vi är i konstant förändring oc...

Toppar och dalar hör till livet. Ingen är alltid glad, ingen är heller alltid ledsen. Allt som oftast så är vi där emellan, där livet känns mer eller mindre positivt. Oavsett om vi har kliniska diagnoser eller inte så kommer våra känsloliv att påverka oss och vårat uppdrag är att lära oss själva och hjälpa varandra att lyssna till känslorna. För mig är stress ett tecken på att jag slutat lyssna på känslolivet, att jag för starkt klivit in i mina tankar för att undvika att känna efter. När jag sen inte riktigt vill lyssna på stressen, eller inte ens märker av den, då säger det mesta ifrån. Kroppen, psyket, själen. Om jag inte lyssnar på den kropp jag lever i, då skriker den på mig att stanna upp. Jag hade stark ångest igår, något som jag trodde att jag var "klar" med. Men jag inser att det kanske jag aldrig blir, ångest är en del av att vara människa. Jag kan inte sätta fingret på en exakt händelse som utlöste ångesten igår, men jag vet att den var där och att jag nu måste...

Jag bestämde mig på yogamattan i morse att dagens ord är glädje och det är det. Trots terrorister i en brinnande värld och tidningar som inte vill skrivas ut så lever mitt liv vidare. Den första snön ligger i ett tunt täcke och jag har mat på bordet och tak över huvudet. Jag har en kropp som orkar bära mig genom hela dagen och på natten kan jag villa trygg inomhus. Jag har vänner och familj som delar kärlek med mig. Allt det gör mig tacksam och glad. På skolan möttes jag av pågående julpynt och fick en gratis ostkaka efter lunchen. Glädjen och tacksamheten gör mig varm i hjärtat och själen. Den här känslan vill jag bära med mig in i helgen och minnas att jag inte styrs av vare sig mina tankar eller känslor. Jag är väsenskilt och min egen varelse.

Ibland tar jag ett extra djupt andetag och känner att jag är på rätt plats. Det här är mitt jobb, att möta nya människor i nya situationer och lära mig något nytt både om dem och framförallt om mig själv. Jag kan riktigt vara nervös, nästan rädd innan jag lyfter luren för att ringa ibland. Inför vissa intervjuer och jobb har jag en rejäl orosklump i magen, tankarna har som ett eget liv i huvudet och försöker intala mig att det här är att ta vatten över huvudet. Hur skulle lilla jag kunna få svar på mina frågor? Vem är jag att tro att någon vill läsa min texter, titta på mina bilder? Men jag ringer, jag bokar mötena, ställer frågorna och märker att det går hur bra som helst. Jag breddar min horisont och visar för mig själv att det är fullt möjligt att göra det här. Jag kommer kunna försörja mig på det här. Det känns oförskämt bra att jag har hittat mitt yrke, det som är rätt för mig just nu. Sen tar jag ett till andetag in och ut och försöker få de konstanta fjärilarna i magen att ...