I exist as I am - that's enough!

I år ser jag inte tillbaka, jag vet var jag var för ett år sedan, för två år sedan och ännu längre bak. Jag vet vem jag är idag och vem jag hoppas att jag är i framtiden. Detta nyår kommer mitt i en period i mitt liv då jag satsar på mig själv, jag gör det jag vill göra och mår bra av. Oavsett om det är flytta till en ny stad och plugga eller söka mitt drömjobb och flytta till en liten ort och jobba. Mitt liv handlar just nu om de små stunderna och vad jag lägger min energi på här och nu. Jag har den sista tiden lärt mig värdet av att ta kontroll över mina egna tankar och hur de påverkar mitt liv.  Jag strävar efter att leva här och nu och ha relationer i mitt liv som jag mår bra av. Jag tror att vi har en möjlighet att styra över våra energier, vi kan påverka om vi tar emot eller sänder ut positiva eller negativa vibbar, och det vi sänder ut får vi tillbaka tusenfalt. Men jag vill vara riktigt noga med att det här funkar för mig, det funkar inte för alla, är en deprimerad, ångest...

Jag hoppas att ni idag får tid att slappna av, varva ner och vara med dem ni själva vill vara med idag. Men jag vet att det inte alltid blir så. Det är lätt att julen blir stressig och ångestfylld. Ta några extra djupa andetag. Stanna till en stund och njut av det lilla. Julen handlar om kärkek, omtanke och medmänsklighet. Det är allt, egentligen. För den som är ensam, mår dåligt och behöver stöd finns både Bris och Tilia med stödchatt. Du är aldrig ensam, det finns alltid någon som vill lyssna på dig. Det går alltid att ta sig igenom även de mörkaste stunder.

Det hör till julen för mig att plocka fram min röda ram med Emmas  krönika. Jag hittade den när jag var 19 och den gör mig lugn varje jul sedan dess. Julen handlar inte om prestation, krav och att ha snyggaste julbaket. Det handlar om att slappna av, varva ner och umgås med de jag vill umgås med. I år har min jul handlat om uppbrott, avsked, nytt jobb, flytt, skidåkning och nya rutiner. Julafton i år kommer bli helt ny för mig och det tror jag kommer bli fint, men blir det inte det är det finemang. Att vänta ett helt år och satsa så stort på en enda dag höjer våra krav på oss själva och vår omgivning och gör den enda dagen otroligt skör. Igår pratade jag med en vän som menade att nyår borde firas i mjukisbyxor med att äta pankakor på ett köksgolv. Precis så kan det få vara. Vi mår alla bäst om vi gör det vi själva vill, lyssnar till oss själva och gör det som ger oss energi, inte tar energi. Låt bli att göra saker för att alla andra gör det eller för att du tror att alla andra vil...

Jag tror fortfarande att jag är på semester här uppe. Lodar runt i mjukiskläder bakom kulisserna där jag tultat på skidor sen jag var barn. Det känns gött. Träffar massor av människor och är alldeles slut av alla möten och intryck. Men nu börjar jag längta efter att få jobba tekniskt och pedagogiskt i backen med barnen. Två dagar till med intro i backen, sen kör vi på riktigt på måndag. Det kanske mest otroliga är att jag bor i Sveriges vackraste by. Magiskt!

Underbara Clara  skriver idag om curlade barn och hur oviktig den debatten är eftersom: "Otroligt många barn är inte ett dugg curlade. Hinder i deras liv sopas aldrig bort av föräldrarna. Sådant som andra föräldrar tycker är självklarheter att göra för sina barn, blir aldrig gjorda för dem"  Att ha barnperspektiv är jätteviktigt för mig. Jag strävar alltid efter att se barnen, att fundera på hur de upplever verkligheten. Jag försöker påverka mina egna handlingar och ord utifrån hur det påverkar barn runtomkring mig. För det sätt jag väljer att tala om mig, mina upplevelser och världen påverkar inte bara den vuxne jag pratar med utan även barnen i närheten. De hör allt, men förstår inte allt som vuxna. Därför är det vårat vuxenansvar att lyssna till hur de upplever och förstår världen. Att inte förminska deras uppfattningar och tankar utifrån vår världsbild och förutfattade meningar. Det är också det som gör möten med barn så magiska. Jag otroligt tacksam att jag nu har ...

Äntligen framme i Sveriges Vackraste By! Det är mörkt, kallt och stugan lutar. Med andra ord kommer vintern att bli legendarisk. Hela min billast med prylar har fått plats och jag mår himla bra! Köra hit gick smärtfritt tills vi fastnade i backen framför huset och rullade tillbaka ner på isen. Men till slut kom vi upp. Lite bildbevis på detta oxå. 

Mina närmsta vänner i Umeå har jag träffat tack vare Tilia och Tilia är en enorm anledning till att jag kommer tillbaka hit. Många av de vackraste människor jag känner (men absolut inte alla) har jag lärt känna tack vare Tilia. Det är en plats där jag är trygg och är mig själv. Framförallt är det en plats som vi skapar genom att visa omtanke och medmänsklighet. Tack för att jag får vara med. I helgen flyttar jag till det som jag hela mitt liv kallat min absoluta favoritplats. Men just nu bara gråter jag för att jag ska flytta från Umeå. Det sätter saker i perspektiv. Jag vill verkligen vara just här och hit kommer jag återvända. Efter att jag vågat ta steget och leva ut mina drömmar. Min skidlärardröm. I Klövsjö hoppas jag på återhämtning, perspektiv, nya magiska upplevelser, inspiration och nya möten med nya vänner. Jag försvinner inte härifrån, jag byter bara plats.

Medmänsklighet är inte svårt. Det handlar om att lyssna, stanna upp och bara vara. Att ta in personen som finns framför dig och försök förstå den personens behov, önskan och tankar. Gör allt detta utan att din egen insats ska hyllas så känns det galet bra i hela kroppen och du hyllar dig själv. Tack ni modiga själar som ger mig förtroendet att lyssna på er och lära känna er! Då får jag äran att vara medmänniska. Just nu sitter jag och tittar på musikhjälpen och gläds åt att människor är givmilda, öppna och omtänksamma. Fortsätt att ta hand om varandra, att se människorna runt oss och bryta våra egna destruktiva mönster. Oavsett om dessa mönster handlar om att konstant klaga på hur livet och världen ser ut eller att fortsätta göra saker som du egentligen inte mår bra av. Utmana dig själv att göra något för någon annan. Då mår du bättre och sprider hjärtformade ringar av medmänsklighet

Jag är ofantligt tacksam att jag nominerade dessa två till Svenska Hjältar. Och att juryn valde ut dem till vinnare. Jag är så stolt att deras arbete lyfts och hyllas och att människor stöttar Tilia ekonomiskt så vi kan fortsätta hjälpa unga med psykisk ohälsa. Kvällen igår hade många höjdpunkter. En av de största var att vi som på olika sätt är involverade i Tilia fick en chans att ses och fira det här tillsammans. Jag önskar att vi alla kunnat vara där. Tack för en härlig kväll, för kramar, skratt, näsdukar, leenden och ännu mer kramar. Var och en av er är unik och strålande! Var och en av er är hjältar! Jag blev mållös och grät floder när Jenny kramade om mig och sa att hon var stolt över min utveckling, från stödsökande i deras självkänslakurser till delaktig i att starta Tilias första lokalavdelning. Jag är stolt över mig själv och innerligt tacksam för att Annso och Jenny finns och startat Tilia och att de tror på mig i det här. Utan de skulle inte jag vara den jag är...

Efter en otrolig kväll med Tilia igår har jag idag blivit rörd av alla fina kommentarer jag fått och de underbara människor jag lärt känna tack vare Tilia. Att få ett sådant här meddelande från en stark, kämpande ungdom som jag träffat en gång via Tilia, det får ju vem som helst att bli lite tårögd: "Den du är och det du gör är helt fantastiskt! Glöm aldrig det! En dag så vill jag vara lika trygg som du verka att vara. " Att förstå att jag inspirerar och uppmuntrar andra att må bra får mig att må bra och vilja fortsätta med det här. Någon timma tidigare upptäckte vi att vi blivit mycket fint citerade i VK av journalisten som intervjuade oss: "I dagens Weekend kan du läsa om tre unga kvinnor som jag mött, men som kämpat sig genom ungdomsåren med psykisk ohälsa. När jag frågade dem vad som saknades blev svaret entydigt: självkänsla. Att känna ett värde och älska sig själv, inte bara när man är bäst i klassen eller gjort flest mål på fotbollsplanen. "Folk bo...

Jag har aldrig i mitt liv haft sömnproblem. Lyxigt kan tyckas. Oavsett hur sjuk jag har varit har jag alltid kunnat ta upp en bok, läsa en stund och sen sova vidare när jag vaknat mitt i natten (om jag inte förträngt något nu). Inte idag. Jag har varit vaken i timmar och kommer inte ner i varv. Jag är så glad, lycklig och tacksam att det gick över all förväntan igår. Jag försöker njuta av det, men hjärnan har redan satt igång och mailar, strukturerar och ordnar inför nästa steg, möte eller träff. Samtidigt känns det nu inte kul att lämna Umeå. Det är första gången jag slås av hur gärna jag vill vara kvar här. Men jag vill också till Klövsjö. Det kan vara Sveriges absolut bästa plats, och där ska jag bo och jobba på skidor, varje dag. Där finns nog har svaret till min sömnbrist; stress, känslostorm och utmattning. Jag vet att jag gärna gör mycket på en gång, har många bollar i luften. Då behöver jag ibland lite extra fokus för att landa i mig själv och bara vara här. Det kommer när...

Snön ligger som ett mjukt täcke över hela världen. Solen glittrar i bäcken som bryter sig fram med iskallt vatten. Vi har åkt långt, tycker mina sjuåriga ben. Äntligen stannar vi, bygger ihop stolar av skidor och stavar och njuter av världen, livet och semestern just nu. Ur ryggsäcken plockas det upp kalla, saftiga mandariner och sen höjdpunkten; mjölkchoklad med frukt och mandel. Den hör fjällen till och varje bit påminner mig om den stunden med familjen. Ett värdefullt minne för mig av så många anledningar.  Om några veckor har jag möjligheten att skapa skidglädje, minnen i backen och glada stunder för både nybörjare, skidälskare och familjer. Jag får sprida det jag tycker är vinterns höjdpunkt, och jag ska få göra det varje dag! Jag ser så mycket fram emot det att jag är rädd för att börja förvänta mig för mycket och framförallt är jag rädd för att jag genom att se för långt framåt missar det jag har framför mig här och nu. För jag är oroligt glad att jag är här just nu. Umeå ...

”Skyldiga är vi tveklöst, men vad vi är skyldiga till bestämmer bara vi själva." -  Jonas Gardell. Så tror jag det är. Vi är alla skyldiga, för vi gör alla fel och det är upp till var och en att själv fundera på hur vi ska bemöta vår skuld, våra fel och våra brister. Ordet skuld i sig är så tungt och skuldbelagt. Det är ett ord med negativ klang, men jag ser det som ett grått ord. Varken svart och tungt, eller vitt och glatt, utan någonting däremellan. ”Du kommer göra fel. Men du kommer också göra rätt.” Hörde jag i veckan. Det går inte att gå igenom livet och vara så rädd för att vara och göra fel att vi inte vågar chansa, för då har vi misslyckats med att leva. Det låter hårt, men livet handlar om att falla sju gånger och resa sig upp åtta. Hur vi reagerar på skuld beror på hur vi själva mår, vilka förväntningar vi tror att andra har på att vi ska ta ansvar i olika situationer och vilka krav vi har på oss själva. I ett samhälle som främjar förminskande och tanken att ”...

För nästan tio år sedan fick jag två papperslappar av min kurator på skolan. Vi hade troligtvis pratat om min stress i något sammanhang. På ena lappen skrev hon: "Värna om helheten" på den andra "Bara Vara". Ord betyder alltid mycket för mig, men de här har betytt mycket mer än jag anade. Jag satte upp de bredvid min säng, på varsin sida om ett inramat fotografi av en solnedgång över Gotland. Varje morgon och varje kväll försökte jag förstå och tänka kring de orden. Det har tagit de här tio åren, fyllda med allt de har fyllts med för att jag ska börja första vad orden på lapparna betyder. För att jag för att inte ska springa bort från mig själv måste jag stanna upp i det jag är i just nu. Titta framåt med tillförsikt, nervositet och ett öppet sinne och bli stärkt av det jag har bakom mig. Inte ångra, gräma mig eller oroas. Jag är klar med det sättet att leva nu. Det känns väldigt skönt att ha landat i det här tankesättet. Att jag inte kan påverka det som varit e...

Den här kängan hittade jag på poeter.se och skrattade gott. Planerade en snitsig liten kommentar, men när jag kom till slutet upptäckte jag att skribenten gott bort för två år sedan. Jag är glad att de anhöriga väljer att låta hens texter finnas kvar och sprida glädje. Det behövs alltid en balans mellan självironi, självkritik, klapp på axeln och det pretentiösa i att vara stolt över det en själv har skapat. Det är bra att vara nöjd och det är bra att våga skapa, men självdistans är absolut nödvändigt för mig för att överhuvudtaget våga. Om jag inte får göra något riktigt katastrofalt dåligt ibland, då vågar jag aldrig göra något riktigt otroligt bra. Sen kan jag välja vem jag visar vad av dess två ytterlägen, men allt måste få finnas. 

På morgnarna har jag ofta svårt att gå upp ur sängen trots att jag är en morgonmänniska i den meningen att jag hellre är uppe tidigt och startar dagen än sitter uppe sent på kvällen. För att komma igång spelar jag ofta musik jag blir glad av och försöker tänka massa positiva tankar för att höja energin. Jag tror verkligen att det är kärnan i att må bra. Att lyssna till mig själv och göra mer av det just jag mår bäst av och att välja tankarna. Så långt det går undviker jag att klaga, jag försöker berätta saker utan att värdera dem. Jag tänker på vilka ord jag använder. Då kan jag vända en regnig och mörk novemberdag till att det kommer bli ljusare om några veckor och regnet är mysigt att lyssna på när det slår mot fönsterrutan. Det kan kännas segt ibland, men det finns alltid något litet positivt, en liten guldkant på tillvaron. Jag samlar på guldkanterna och får vardagen att glittra.

I helgen vad jag på metaforbrottning, något jag aldrig sett tidigare. Tänk estradpoesi, där alter-ego/karaktärer kastar metaforer mot varandra som motståndaren hakar på och spinner vidare på. Det var fruktansvärt roligt och underhållande. Inspirerad av detta skrev jag ihop en dikt (som dock inte följer regler för metaforbrottning) utifrån ordet nattmörker. Enjoy! Nattmörkret är som en landningsbana för drömmarna  Nattmörkret är kreativitetens frihet, livets möjlighet och superhjältarnas tid att klä sig i vingar och mantlar  Nattmörkret är stadens vila, en omålad canvas för han med sömnproblem och värktabletter som vandrar gata upp och gata ner och lyssnar till mörkret  Nattmörkret är havets lekplats, där stjärnorna blir levande och fiskarna blir världens enda hot  Nattmörkret är osagda ord i en säng klockan två  Nattmörkret är näktergalens sång ända tills gryningen brutalt knackar på  Nattmörkret är hjärtats stilla stund, när allt är tillåtet och ingent...

Varje jul har sina traditioner. För mig är det Love Actually och att varje år känna hjärtat gå i bitar av frågan: "Worse than the total agony of being in love?" Från den kanske finaste 11 - åringen på film. Samma fina kille säger också: "Lets go get the shit kicked out of us by love."  Där börjar jag gråta, år efter år åt alla vackra föreningar. Kärleken mellan 11-åringar som lagar en potentiellt destruktiv relation mellan styvpappan och sonen. Mannen som inte tänker efter före och sårar sin fru. Han som till slut tar mod till sig och åker över en hel kontinent för att fria på ett främmande språk. Romantikern i mig går sönder och blir lycklig på samma gång, år ut och år in.  "True love lasts a lifetime" Mitt förhållande med den här filmen kommer hålla i minst 12 år till, men ännu troligare hela livet.

Jag är otroligt nöjd med mig själv idag. Började dagen med att intervjuas av VK med Rebecca och Ida om Tilia i Umeå. Sen ägnade jag resten av eftermiddagen i böcker. Tilia och läsning. Det blir inte mycket bättre än så! Dagens verk var Drottningens Juvelsmycke av CJL Almqvist. En förvirrande, rörig liten bok i utformningen som berättar om mordet på Gustav III på maskeradbalen och vad som hände ett antal av gästerna som var på balen. Huvudpersonen i boken är en Puck-liknande androgyn vid namn Tintomara som flyr från alla de människor som förälskar sig i henne oavsett om hon är klädd som pojke eller flicka. Det är samhällskritiskt och proppfyllt med symbolik om tillhörighet, utanförskap och könstillhörigheter. Om denna lilla pärla hittade jag citatet:  "Jag tror att hos Almqvist inte ens en sanning som framläggs förklädd till sanning läsas som en stabil och säker sanning." Detta är vad jag får betalt för att plugga!

Jag återvände hem från mysigt fika hos Sara och Mary med en liten rosa CD-spelare som kommer gå varm med Taylor Swifts 1989. Tack! 1989 kommer bli mitt soundtrack i vinter, det är inte svårt att lista ut. Korta bilturer till backen kommer jag spela den här: Welcome to New York och peppa inför kommande New York resa i vår, längre turer ute i vildmarken lär jag spela hela skivan om och om och om igen tills jag kan alla låtar utantill eller skivan gått sönder. Jag imponeras av hennes tro på sig själv och styrkan att gå sin egen väg.  Plus att hennes texter är spot on och musiken gör mig glad! "Darling I'm a nightmare, dressed as a daydream." "Haters gonna hate. SHAKE IT OFF" "I could show you incredible things" "Baby like we stood a chance. To paper airplanes flying." Källa

Sen jag var barn har jag aldrig gillar bullshit, kallprat och liknande. Men det hör så ofta till det dagliga livet och bygger våra masker och roller inför varandra. Den senaste veckan har jag mött och lärt känna många nya människor. Det har varit fina och verkligen öppna möten, rakt på sak utan en massa trams. Något som är fördelen när man möts under paraplyet psykisk ohälsa är ju att vi alla redan vet att det finns en historia och är öppna för att lyssna och möta varandra. Det blir hälsosamt, givande och ärligt. Jag vill ju alltid kunna vara rak, öppen och ärlig när jag träffar människor och därför har den senaste tiden stärkt mig. Då kan jag möta ett samhälle fullt av bullshit lite lättare, för hur många gånger pratar man inte utan att säga något? Att kunna berätta om sin psykiska ohälsa och hälsa känns för mig lika naturligt som att berätta att jag har träningsvärk eller är förkyld, men jag vet om att så inte är läget för alla andra. Jag är tacksam att jag fått möta människor som ...

Jag gör så mycket bra, känner mig lite som Lotta på Bråkmakargatan (jag kan allt). Nu har jag hunnit varva ner, simmat och slappnat av. Försöker stänga av dator och telefon, men det är svårt, framförallt när det dyker upp bra saker. Saker om jag är stolt över att jag gör. Som att skriva. Här kan ni läsa lite mer av vad jag skriver i studenttidningen (båda dessa är mest lästa den senaste veckan. Klapp på axeln till mig!) Hon vill ändra synen på psykisk ohälsa Wurzburg to Umeå and the other way around Och här hos Shedo: Känn din kropp Som sagt, det här gör mig glad :) 

Alla dagar som firar kärleken tycker jag om. Men det gör alltid extra ont hos de som saknar någon en sådan här dag när hela internet täcks av hyllningar. Jag har blivit varm i hjärtat av många fina berättelser om pappor idag och insett att i år nog är första gången som fars dag inte gör det minsta ont. Jag har lärt mig att leva med mina sår från pappa och fått de att läka genom åren. Men jag skickar extra mycket kramar och kärlek till alla ni som inte har kvar sin pappa eller har en trasig relation till hen. Du är inte ensam.  

Det är psykeveckan i Umeå och varje dag har jag stått och presenterat lokalavdelningen för Tilia med Ida och Rebecca.  Jag är överlycklig att jag har fått förtroendet att göra detta och den vidare förtroenden jag får i möten med nya människor. Idag var jag och Rebecca på P4 Västerbotten och berättade om föreningen, något som kändes ganska surrealistiskt. Vi har gjort intervjuer för lokaltidningar och varje gång någon vill berätta om oss blir jag stolt och glad. Det ger oss en möjlighet att nå ut till fler ungdomar som behöver stöd, att visa att ingen är ensam. Vi finns här med stöd och medmänsklighet. Jag tror på det här. Det kommer bli fint. Men är det någonting jag lärt mig via Tilia så är det att ta hand om mig själv. Hur kul och häftigt det här än är, så behöver jag varva ner och bara vara. Efter intervjun imorse gick jag runt sjön och njöt av vintern, kylan och solen och hann prata med min underbara storasyster. Jag laddar min batterier hos min familj, trots att det är mång...

Det skulle vara just nu  där  en enda  Det korta  stanna  nu  Andas in  och gå vidare

Måns Möllers son är pappas skatt har en utvecklingsstörning och autistisk diagnos. Pappa Måns berättar och skojar om det om vartannat i nittio värmande minuter. Han är komiker och kan skämta, och berätta om sin son med värme och kärlek. Han gör inte narr av barn med diagnoser eller utvecklingsstörningar utan han berättar hur det som förälder att greppa situationen när en bara vill att sitt barn ska bli bjuden på kalas. Han utgår från sig själv, och det blir jättebra. Men han går för långt när han skämtar om barnen i Afrika som springer efter klädpaket eller att han är tjock när han har gått upp åtta kilo. De nittio minuterna började med att han sa att han är en vit, heterosexuell man som mest bara är en glad prick och utöver det är han också smal. Han är inom många områden så priviligierad att hans skämt blir stereotypa och kränkande. Jag har varit förespråkare av att man måste kunna skämta om allt, annars kan man inte prata seriöst om det. Den viktiga skillnaden ligger att alla inte...

Jag undrar mycket över behovet att synas. De flesta av oss har konton på flera olika sociala medier. När vi gör något lägger vi gärna upp en bild för att visa vad vi gjort. De texter jag skriver lägger jag gärna upp på nätet och visar vad jag gör. Jag tittar ofta på instagram, mailen, väntar nyfiket på om någon kommenterat, har någon åsikt, kanske tycker om det jag har gjort. Förstör vi inte för oss själva? Är inte en del av magin i att skapa och vara kreativ att låta en del ligga på hög och bara vara där tills vi minns det, tar fram det och gör något nytt av det. Kanske ger bort det till någon eftersom vi inser att det var just till den personen det skapades. Kreativiteten är svårt, för visst vill vi synas. Vi vill gärna höra att vi är duktiga. Det är ju vad vi fått lära oss som barn. "Vilken fin teckning, vad duktig du är!" Alla teckningar, syprojekt handlade om att någon skulle se och bedöma. Var finns det fria skapandet? Nu skulle jag ju kunna skriva det här bara...

Modellpojkar på SVT flow är ett nära porträtt av unga killar som modellar, lever liv precis som alla andra och tjänar sina pengar framför kameran. De springer på modevisningar med höga tempon och trimmade kroppar. Att industrin är tuff är uppenbart, både av de långa ringlande köerna på gatorna i Paris och det snabba tempot back-stage på visningarna. Kontrasten mellan den ena killen som visar sina foton inne i en högklassbutik och hans kompis som gång på gång nekas jobb. Det gör ont i mig att se, både för att killarna har ångest av prestationskraven att alltid ligga på topp och äta helt rätt och för att deras sökande efter att nå toppen spär på en redan sjuk industri. Modevisningsansvarige förklarar det rått med: "passar det inte åk hem till mamma". Dessa unga människor, som är i samma ålder som jag, beskriver sitt jobb, som för många ses som drömjobbet, genom att jämföra det med en drog. De söker efter kicken i att synas. Men det verkar inte som om någon av dem vill job...

Viss musik kommer alltid följa en genom livet. De där låtarna som fastnar och får en speciell plats i hjärtat. Oavsett hur gammal jag blir och hur mycket perspektiv jag får på mitt eget mående kommer jag börja le när jag har klapparna och melodin. Jag sträcker på ryggen och ryser, för ja, jag klarade mig. Jag är frisk. Låten betyder mer och mer för mig ju mer jag lyssnar. Nu finns min inre femåring där. Nu lyssnar jag till henne och förstår att det är hennes syn på livet jag har anammat igen, det är hon som aldrig någonsin kommer förändras eller försvinna. Den här låten väcker mina drömmar och mitt pirr i magen inför framtiden. Hela vägen till toppen av mina drömmar är jag samma som jag var förut, men ändå aldrig någonsin samma som jag har varit. It's time

"Det är inte dina prestationer som ger dig värde som människa" Jag har lånat orden från Emma Igelströms  blogg . Sen hon slog igenom som simmare har Emma Igelström varit en av mina stora förebilder. Då var jag i tioårsåldern och bröstsim var min favoritgren i simningen. Och där kom Emma, som tog VM-guld i samma gren! Jag vågade tro att jag kan göra precis vad jag vill! Några år senare hittade jag hennes självbiografi när jag flydde till biblioteket för att slippa tänka på ångest och ätstörning ett tag. Hon hade tagit sig igenom bulimi och skrivit en bok om det. Hennes bok hjälpte mig att hålla mig flytande när jag mådde som allra sämst, hennes bok gav mig styrka att kämpa. Sen fortsatte jag följa henne, när hon öppet berättade om sina olika beroenden och jag blev stärkt av att hon vågade prata om det och vara ärlig om hur hon mått. Jag minns när hon var med i Du är vad du äter och presenterades för världens viktigaste person, hennes egen spegelbild. Det får vem som hel...

Att leva ett liv och ständigt titta bakåt är inte att leva. Inte heller är det att planera för långt framåt och glömma bort att leva här och nu. För mig betyder att leva här och nu att njuta av det som händer i min kropp och mitt sinne, genom att lyssna inåt lär jag känna mig själv. Mycket kan jag påverka med yttre förändringar. Ta en promenad runt sjön, dricka en kopp te, äta god mat, läsa en bra bok, lyssna på bra musik, se ett bra TV-program, ha ett telefonsamtal med en person jag tycker om. Allt det här är enkla saker jag kan göra för att må bra. Men allt det här har jag gjort när jag inte mått bra också utan att det förändrat mig på insidan. För mig har den stora förändringen i mitt mående skett när jag börjat lyssna på mig själv, stannat upp och lyssnat inåt. Då upptäckte jag min längtan att byta stad, flytta norrut, börja plugga, få skriva mer, sakta ner mitt tempo. Tack vare att jag lyssnade inåt vågade jag söka skidlärarjobb, pröva nya utmaningar och lära känna mig själv i ...

och fick en mening att fortsätta skriva på: Två par skor möts.   Ett par slitna converse.   Ett par röda lackskor.   Converseskorna är något större än lackskorna. De är i en solblekt gul färg, med trasiga skosnören och antydan till hål, som att de gått alldeles för långt, alldeles för ofta.  Eller bara älskats för mycket.  De röda lackskorna glänser, de är rundade i tårna och har ett guldfärgat spänne. De har inte gått långt, men älskats på avstånd i många månader. Skorna står nära varandra.  Så nära. Så nära.  Converseskorna kliver ännu närmare de röda. De står kvar och väntar. Snart lyfter klacken från marken.  De slitna, trasiga, älskade gula, står nu precis framför de älskade, väntande röda.  Sida vid sida går de försiktigt. De röda lackskorna går långsammare än de gula. De gula vill sticka iväg åt alla håll på samma gång.  Nu står de bredvid varandra på en dörrmatta.  De slitna conversen och de röda lackskorna....

Alldeles nyss såg jag "Jag ringer mina bröder" av Jonas Hassen Khemiri och slogs som av en käftsmäll av det igen.  Hur lite jag känner till. Hur lite jag väljer att se. Vilket stillastående, normativt och fördomsfullt samhälle vi lever i.  Och samhället är jag. Jag upprepar igen och igen och igen. Samhället är jag. Vill jag förändra samhället, måste jag lära mig. Jag måste inte bli expert på allt. Men jag måste börja ta del av den kultur som jag inte vuxit upp med, kanske genom att läsa inslaget om slöjor i dagens DN. Lyssna till de som berättar och delar med sig om sina upplevelser av utanförskap. Reflektera och ifrågasätt mitt eget språk, mina egna handlingar och börja inse att förändring kommer inifrån. Jag har idag tack vare en regnbågsmässa i Umeå stadskyrka lärt mig hur lite jag vet om trans. Hur många olika former av trans det finns. Så via bra hemsidor har jag börjat förstå mer om detta. Vi har alla en skyldighet att lära oss. För att sluta kränka ...

Emma Watson höll häromdagen ett viktigt tal för FN i och med att hon är med och startar upp ett projekt som heter HeforShe.  Jag tycker hennes åsikter är viktiga, men det allra viktigaste nu är hur de omsätts i verkligheten. För mig är det självklart att män är feminister och stöttar allas rätt till lika lön, kvinnors rätt att utbilda sig och ha chefspositioner på precis samma villkor som män. Däremot är det viktigt att inse att det inte männens uppgift att stå längst fram i den här kampen. Eftersom vi lever i ett patriarkat är det upp till feministiska män att våga ifrågasätta manliga normer och det genussamhälle vi lever i. Så män, det handlar om er också. Ifrågasätt era privilegium och gå emot de. Stanna hemma med barnen fler månader än din fru (i ett man-kvinna förhållande) gråt, prata känslor, ifrågasätt kvinnoförnedrande kommentarer. Våga klä dig i rosa, måla naglarna eller ha kjol för att vara solidariskt med den person som trakasseras för att den bryter mot sådana n...

Jag har rest i tio timmar och har bara några minuter kvar innan jag är hemma. Då händer något som gör mig gladare än jag varit på hela dagen (och idag har varit en underbar dag). En 15-årig kille ler och vinkar till mig när han kliver av bussen. Han säger tack. För att jag betalade 14 kronor så han fick åka hem klockan halv tolv på natten. Några minuter tidigare satt jag bredvid den här killen och hans kompis på stationen och väntade på bussen. Då försökte jag låtsas att de inte fanns och att jag inte syntes, samtidigt som jag blev arg för att jag reagerade som jag gjorde. I mitt huvud målades det snabbt upp scener av både överfall och stöld och jag vässade armbågarna i smyg. När killarna klev på bussen skrattade de båda åt det faktum att han saknade giltig biljett och hans kompis försökte något nervöst dölja en halvdrucken ölburk bakom sin rygg. När jag erbjöd mig att betala resan såg de i ögonen och insåg hur unga de var. Jag skämdes jag för att jag dömt ut dem så fort jag såg dem....

Under ganska många år har jag trott att jag inte gillar förändringar och jag har letat efter fasta punkter som aldrig blivit rätt. Jag har tänkt att den som ständigt byter plats och aldrig stannar kvar och gör klart och följer upp saker är en svag och osäker person. De senaste veckorna har jag förstått att det snarare är det motsatta som gäller. Att våga ta chanser och följa hjärtats drömmar är häftigt, modigt och starkt. Det handlar om att vara sann mot sig själv och istället sprida sitt eget personliga glitter på fler platser. Jag har haft två strålande dagar där jag besökt min favoritplats, fått äta min favoritmat och blivit intervjuad för vad som nog kommer bli mitt favoritjobb. Nu återvänder jag hem till Umeå full av energi och förväntan och njuter av det liv jag lever där just nu.

Hör mig man Jag skriker Hör mig kvinna Jag ryter Makten sitter i bröstet kraften sitter i rösten Höj era röster ni obetydliga, livsviktiga Människor Inspiration

Nu är det klart. Jag är skribent på Shedos blogg om psykisk ohälsa. Det känns spännande, roligt och utmanande. Så då och då kommer jag få ut lite texter där. Har ni något tips på vad jag ska skriva om så hör av er. http://shedoblogg.blogspot.se/2014/09/valkommen-emma-till-shedos-blogg.html

"Be happy in this moment. For this moment is your life." I mitt just nu lyssnar jag på en melankolisk låt som får mig att slappna av. Jag skriver här för att samla tankarna inför sammanfattningen av lyrikanalysen.  Men ögonblicket just nu, som är så flyktigt är allt jag har.  Tar ett djupt andetag, slappnar av, sänker axlarna och njuter. Här och nu. Det är allt. "It's all to well."

Sekunden innan jag öppnade mailboxen tänkte jag: "Synd, då blev det inget med det där som jag skrev till." Men där låg ett mail och väntade som välkomnade mig till något nytt och spännande. Det känns både kul och utvecklande och snart berättar jag mer!

Tre ord från en för mig okänd människa har gjort jättestor skillnad. De uppmuntrar mig att fortsätta göra det jag älskar. Att skriva. Lite varje dag, någonstans. Det är hela tiden pågående. När jag skriver mår jag bra, jag märker det mest på att när jag inte skriver mår jag dåligt. Därför måste jag fortsätta, orden tar aldrig slut. Jag är en skrivande människa, det vill jag alltid vara.