I exist as I am - that's enough!

Imorse vaknade vi till väckarklocka för första gången på över en vecka, trots semester. Vi packade frukosten i ryggsäck och gick i gryningen ut till havet. Där satt vi och lyssnade på vågorna, småpratade och såg solen gå upp vid horisonten. Det blev en magisk stund och en perfekt start på vilken morgon som helst. Jag är så lycklig och glad att jag får vara på den här platsen och har träffat en person som älskar att vara i skog och natur lika mycket som jag. Den här byn är lätt att tycka om, inklämd mellan skog och hav där det går att både åka fyrhjulning eller promenera i skogen när som helst. Som den stockholmare jag är måste jag ibland stanna upp och andas in frisk luft, njuta av tystnaden och den stjärnklara himlen. Det är de små sakerna som skapar magin. Vad gäller mitt veganska experiment så går det som oftast bra, mat på stan är inte helt otippat svårt och ibland blir det misstag. Hittills har jag lärt mig att det är ägg i tagliatelle och skummjölkspulver i nutella. Till j...

I två månader framåt ska jag testa att leva mer veganskt, framförallt plocka bort ägg, mejeriprodukter och honung från maten. Det är inte svårt att göra hemma, eftersom jag oftast äter med Martin och han är vegan. Det svåra är allt runtomkring, att bjudas på mat och tacka nej, att hitta fika på stan och sånt. Sen går det alltid att bli vegan ut i fingerspetsarna, att rensa ut alla yllekläder (men det kommer jag inte göra mitt i vintern, däremot köper jag mer än gärna rättvisemärkt ull), sluta åka buss och bil (jag ska försöka omvandla flygresor till tåg däremot). Att inte använda dusch eller handkrämer med bivax i är en annan grej att tänka på. Även D - vitamin tillskott som jag äter pga solbristen finns som veganskt och det innebär att det D-vitamin jag hittills ätit är utvunnet från ...

På lunchen igår hade jag ett långt och fint samtal med mina klasskompisar. Vi vågade släppa på våra murar, lite försvar och masker och tillät oss att bara vara de vi just då var tillsammans. Jag fick en unik möjlighet att höra berättelser från deras liv och förstå lite mer hur de tänker och fungerar och jag fick möjligheten att själv berätta hur jag tänkte just då. Jag är tacksam och varm av att vi vågade och tillät oss att mötas på det sättet, utan att kräva något av varandra. Det var modigt och väldigt ojante av oss. Vi tog plats i varandras liv, bara för en timma och det spelade roll.  Jag tänker också att jag absolut inte är samma person i någon annans ögon som jag är för mig själv och därför måste det gälla alla andra också. Att det jag ser på utsidan inte ens är en bråkdel av allt det som formar den personen till människa. Vi påverkar och förändrar varandra, och det vi tyckte och tänkte för en stund sen behöver vi inte tycka imorgon.  Vi är i konstant förändring oc...

Toppar och dalar hör till livet. Ingen är alltid glad, ingen är heller alltid ledsen. Allt som oftast så är vi där emellan, där livet känns mer eller mindre positivt. Oavsett om vi har kliniska diagnoser eller inte så kommer våra känsloliv att påverka oss och vårat uppdrag är att lära oss själva och hjälpa varandra att lyssna till känslorna. För mig är stress ett tecken på att jag slutat lyssna på känslolivet, att jag för starkt klivit in i mina tankar för att undvika att känna efter. När jag sen inte riktigt vill lyssna på stressen, eller inte ens märker av den, då säger det mesta ifrån. Kroppen, psyket, själen. Om jag inte lyssnar på den kropp jag lever i, då skriker den på mig att stanna upp. Jag hade stark ångest igår, något som jag trodde att jag var "klar" med. Men jag inser att det kanske jag aldrig blir, ångest är en del av att vara människa. Jag kan inte sätta fingret på en exakt händelse som utlöste ångesten igår, men jag vet att den var där och att jag nu måste...

Jag bestämde mig på yogamattan i morse att dagens ord är glädje och det är det. Trots terrorister i en brinnande värld och tidningar som inte vill skrivas ut så lever mitt liv vidare. Den första snön ligger i ett tunt täcke och jag har mat på bordet och tak över huvudet. Jag har en kropp som orkar bära mig genom hela dagen och på natten kan jag villa trygg inomhus. Jag har vänner och familj som delar kärlek med mig. Allt det gör mig tacksam och glad. På skolan möttes jag av pågående julpynt och fick en gratis ostkaka efter lunchen. Glädjen och tacksamheten gör mig varm i hjärtat och själen. Den här känslan vill jag bära med mig in i helgen och minnas att jag inte styrs av vare sig mina tankar eller känslor. Jag är väsenskilt och min egen varelse.

Ibland tar jag ett extra djupt andetag och känner att jag är på rätt plats. Det här är mitt jobb, att möta nya människor i nya situationer och lära mig något nytt både om dem och framförallt om mig själv. Jag kan riktigt vara nervös, nästan rädd innan jag lyfter luren för att ringa ibland. Inför vissa intervjuer och jobb har jag en rejäl orosklump i magen, tankarna har som ett eget liv i huvudet och försöker intala mig att det här är att ta vatten över huvudet. Hur skulle lilla jag kunna få svar på mina frågor? Vem är jag att tro att någon vill läsa min texter, titta på mina bilder? Men jag ringer, jag bokar mötena, ställer frågorna och märker att det går hur bra som helst. Jag breddar min horisont och visar för mig själv att det är fullt möjligt att göra det här. Jag kommer kunna försörja mig på det här. Det känns oförskämt bra att jag har hittat mitt yrke, det som är rätt för mig just nu. Sen tar jag ett till andetag in och ut och försöker få de konstanta fjärilarna i magen att ...

I Kalibers dokumentär om bältesläggningar berättar anhöriga och personal på BUP hur fel de upplever att bältesläggningar används. I lagen står att bältesläggningar ska användas som en sista åtgärd men som psykiatrin sen ut idag används de för ofta och ofta fel. I somras satt jag i Almedalen och hörde gång på gång historier om unga människor som felbehandlas i vården och politiker som försökte svara på deras med rätta arga frågor. Att jobba i en ideell förening har känts litet och hopplöst när jag hört sådant här. Men Kaliberprogrammet gjorde det journalistik ska göra, visade hur situationen ser ut. De ställde inte politiker till rätta, utan cheferna på avdelningen. Programmet är trettio minuter långt och väl värt att lyssna på.  Trots att världen är mörkt, massor av människor mår väldigt dåligt och vården inte alltid fungerar så kan vi ändå belysa de system och strukturer som behöver förändras. När vi väljer att se de då går det inte längre att blunda för de. Då måste det till ...

Jag var här. Jag är här. En del av den här världen. Jag låter mig inspireras av tanken att jag kan göra något för att förändra, jag står inte maktlös och låter inte omvärlden förändra mig utan att jag själv förstår vad som händer. Jag förändrar världen och gör något för att göra den bättre. På något litet sätt måste jag våga tänka så. Att jag kan påverka och förändra, för vi står inte maktlösa. Jag har inte hittat precis vad jag ska göra, men jag vet att jag kan och att jag ska. 

Att veta att jag räcker till är fortfarande svårt, av den enkla anledningen att självkänsla är färskvara. För att jag verkligen ska stärka den behöver jag skapa lugna stunder för mig själv. Stunder i stillhet och tystnad, oftast ensam, men inte alltid. Stunder när jag kan släppa allt omkring mig, lyssna inåt och träna på att acceptera allt jag bär på. Nu är jag i en period när jag märker av mina inre kritiker, hur högljudda och välprogrammerade de är. De slår på direkt och börjar den ena, så drar de med sig den andra. Meditationen, yogan och tid att skriva hjälper mig att varva ner och hitta in. Det ger perspektiv på livet därutanför. Jag försöker låta bli att ta ansvar för alla andras liv och val och istället verkligen ta ansvar för mitt eget. Ibland, ganska ofta, tänker jag att jag är alldeles för mycket i mitt eget huvud. Att jag är fruktansvärt egocentrerad. Framförallt att jag ens tänker tanken att publicera något sådant här en dag när så många människor dött i katastrofer runt...

Jag har alltid haft svårt att stanna upp, gå in i mig själv och lyssna. Försöker nu. Verkligen känna mig tacksam, andas in och njuta. För jag lever i ett land i fred, där vintern är på väg och jag ändå har mat på bordet, tack över huvudet och en varm säng att sova i. Jag har möjlighet att utbilda mig. Jag får fritt uttrycka mig om mina åsikter och min tro. Varje morgon har jag möjlighet att välja vad jag fyller mitt liv med.  Fokuserar på det som ger mig energi och lyfter mig och ger mig möjligheten att påverka mitt eget liv. 

Efter två timmar inne i huvudstaden blev tempot, människorna och Stockholms allmänna råhet för mycket för mig. Här åker jag tunnelbana som gör mig åksjuk istället för cykel i frisk om än kall luft. Här hinner jag inte få grepp om vad som finns vid vilken del av city, till skillnad från ett torg och en huvudgata. Jag minns varför jag valde att flytta härifrån och varför jag trivs så bra i Umeå. Och att jag i botten alltid är förortsunge som vill ha nära till skogen hellre än en livfull stadskärna. Det fina med Stockholm är människorna, och när staden blev för stor för mig åkte jag hem till min vän och ägnade några timmar i en fåtölj med en bok och såg solen gå ner bakom höghusen. Det känns helt rätt att jag inte bor i Stockholm, det är absolut inte här jag vill vara. När jag går runt i stan andas jag högt upp i halsen, jag måste medvetet flytta ner andetaget till magen. För jag går automatiskt in i tempot och stressen. Jag märker hur svårt, nästan omöjligt det är att känna känslor när...

First they came for the Socialists, and I did not speak out— Because I was not a Socialist. Then they came for the Trade Unionists, and I did not speak out— Because I was not a Trade Unionist. Then they came for the Jews, and I did not speak out— Because I was not a Jew. Then they came for me—and there was no one left to speak for me. -  Martin Niemöller Det är smärtsamt att se hur vi behandlar varandra i världen och så mycket lättare att vara tyst och säga att det där rör inte mig. När jag åt frukost i morse tänkte jag på hur privilegierad jag är som fötts i Sverige. Jag har möjlighet att äta mat som åkt över hela jorden, men människor som flyr från krig kan inte få åka samma väg. Journalister berättar gång på gång på gång samma historier om flykt över Medelhavet, stängda gränser, brinnande asylboenden, politiker som tar mer eller mindre ansvar och främlingsfientliga partier som normaliserar ett hat mot den andre som är annorlunda från oss. Krigen fortsätter och...

Jag tänker på vänskap och relationer. Att det faktiskt bara är ett knappt år sedan jag träffade den handful människor som blev min bas här. Ibland finns det en plan med vilka människor vi möter och när vi möter dem. Jag har lärt känna så starka och häftiga människor det senaste året som verkligen påverkat mig. Det är jag tacksam för.  Förra hösten var full av energi, något jag inte riktigt känt tidigare år. Kanske påverkade det att jag lärde känna de som blev några av mina närmsta vänner under Psykeveckan. Den veckan var jag ärlig mot själv, gick runt i ett rus och njöt av livet. Jag njöt av alla möten jag fick möjlighet att vara med om. Det fina med vänskapen är just att den alltid finns trots att man inte alltid träffar vännerna. Jag hoppas ni förstår hur viktiga ni är för mig, alla mina vänner. Att ni vet om hur mycket jag uppskattar er och hur tacksam jag är för att ni vill släppa in mig i era liv. Ni som jag pratar med ofta, och ni som jag nästan aldrig träffar, ni som bor i...

Jag tänker fortfarande massor och utvecklar mig själv hela tiden, även om jag bloggar allt mer sällan. Delvis beror det på att jag skriver så mycket i skolan och får en del utlopp för det och delvis för att jag inte har lika mycket tid att fundera och vända och vrida på tankar. Jag har som ingen lust att den här bloggen enbart ska bli en uppdatering på vad jag gör i livet, jag bloggar för att få utlopp för mina tankar och reflektioner. Det är också att skäl till att jag skriver mindre. Jag försöker känna mer och vara mindre i huvudet, jag är riktigt bra på att reflektera och tänka kring det jag upplever men väldigt mycket sämre på att känna känslorna i stunden. De där känslorna jobbar jag med hela tiden och jag förstår att de inte är farliga, utan till och med både bra och nödvändiga för att livet ska rulla på. En känslokompass gör att livet blir lättare att leva. Och med känslor menar jag inte bara glädje, förälskelse, lycka utan också ilska, rädsla och skam. Alla känslorna försöker...

Sluta fråga mig varför jag är singel  är ett debattinlägg på Expressen som fångade mina tankar perfekt. Just nu är jag i ett förhållande, men jag är ändå en "singelmänniska", en person som trivs med mig själv, är ganska introvert och får energi av ensamhet och tystnad. Att vara singel är underbart, att vara i ett förhållande är underbart. Nu i början av förälskelsen har jag väldigt lite lust och önskan att vara själv och sitta och pyssla med sådant som jag längtade efter när jag var singel. Nu vill jag trängas i soffan och titta på en dokumentär eller TV-serie för jag vill få vara med honom, få veta vad han tycker om och få dela mina tankar med honom. Jag har aldrig känt att jag behöver någon, och jag är en person som trivs med att vara själv nuförtiden. Jag har inte alltid trivts i mitt eget sällskap, men det har varit absolut nödvändigt för mig med ensamhet för att jag ska lära mig att tycka om mig själv och nu älskar jag den. Ensamheten är bara läskig om vi alltid fl...

Jag har alltid svårt för hösten, september tar slut, det blir mörkare för varje dag och jag går med en konstant stress och oro för att något ogripbart ska göra min värld mörk, skrämmande och läskig. Men av uppenbara skäl är just den här hösten fylld med lite fler ljusglimtar än annars. Förutom att han gör mig otroligt glad så har jag varken tid eller lust att kasta mig in i prestationsträsket som skolan kan förvandlas till ibland, jag gör det jag vill och behöver för att jag ska lära mig. Eftersom det finns någon som jag vill spendera en hel massa tid med blir också tid med mig själv (som jag haft stora mängder av det senaste året), något mer sällsynt. Jag värnar lite extra om stunderna när jag bara är med mig själv och tränar mig på att lyssna och inte skrämmas av de tankar jag har. Jag tror det är lösningen för mig för att inte fastna i prestationsträsk. Just nu är jag sjuk, dunderförkyld som jag inte varit sen i vintras,  så jag är nerbäddad i soffan med onepiece, TV-serier oc...

"Ta alla chanser att fira" säger min gammelmoster, en av jordens klokaste kvinnor. Så vi slog klackarna i taket och slappade på Spa och lekte film och teater på stan eftersom Anna gifter sig om en dryg månad. Jag är tacksam att så många av Annas vänner var med och firade dagen, att vi tillsammans skapade en riktigt kul dag och att solen sken och gav en positiv känsla av sensommar i luften.  Sjuk taggade överexponerade systrar!

Den här veckan leker vi tidning på riktigt. Vi far runt på stan för intervjuer och fotografering. Det känns lite på låtsas och lite på riktigt och framförallt känns det helt rätt. Jag har möjlighet att påverka min egen vardag på ett helt annat sätt än när jag pluggar på skolan. Journalistyrket har sina uppenbara baksidor, men mötena med människor och möjligheten att få berätta i ord och bild, det är varför jag gillar det. Jag trivs otroligt bra när jag får göra det här och ser fram emot att få testa på jobbet på riktigt. Vill ni läsa vad vi skriver så kolla in www.journalistlinjen.se Sen är det han den där som tar i stort sett all min tid just nu. Jag har inte lust till mycket mer än att träffa honom, så det är ju bra att vi har andra sysselsättningar med jobb och skola. I många år har jag pläderat högt att jag inte vill ha någon som tar plats i min soffa, men just nu känns det så väldigt fint att det finns någon som vill trängas i soffan med mig.

Så mycket jag vill göra, så mycket tid jag har att göra det. Här och nu känner jag att jag älskar mig själv. Den jag är, trots alla mina sidor som är så svåra att lyssna på och acceptera. Jag vet ändå att jag älskar den jag är och jag är stolt att jag tar mig själv på allvar och låter mina drömmar få liv. Säkerhetszonen finns och livet börjar utanför den, i gränslandet där emellan blir jag så rädd att jag vill gömma mig under ett bord och se världen gå förbi.  Livet är fullt av möjligheter, tillfällen och stunder som är långt mycket mer än skolarbete eller jobb. Stunderna för mig själv på yogamattan när jag andas in i hela min kropp, landar med själen och sinnena och känner att jag är precis här. Tid när jag sitter med en penna eller datorn och skriver, låter orden forma något, som jag inte riktigt vet vad det är. Den stunden på morgonen när jag kliver ur bilen, vänder ansiktet mot trädkronorna och sluter ögonen en sekund. Jag andas in nattens regn och morgonens kalla solstrålar....

Den här helgen lånade jag hem en kamera från skolan. Om jag har lärt mig något den här veckan är det att foto är svårt. Att få till en välkomponerad bild, med rätt ljusinsläpp, fokus och ton är komplicerat. Men det är också vad som gör det så kul att fota. Det blir alltför många bilder och jag vill skaffa mig ett hyfsat redigeringsprogram, för det här kreativa utloppet kommer jag nog fortsätta med.

Två veckor in på journalistutbildningen känner jag mig hemma både i folkhögskolans skolform och i journalistyrket. Eftersom skolan ligger ute vid en havsvik har jag varje dag möjlighet att gå ut i skogen eller ner till vattnet för att samla tankarna och andas lite djupare. Det behövs efter intensiva veckor med många möten med nya människor och med mig själv. För i varje nytt möte med en annan människa har vi möjlighet att se nya sidor hos oss själva. Att gå på folkhögskola passar mig bra. Jag andas ut när jag inser att skolans poäng är att se människan som en helhet och att prestationer för prestationens skull inte finns. Det är en miljö där jag får lära för min egen skull och vara en del av skolans helhet. Alla spelar roll för att skapa en inspirerande miljö.  På kort tid är det mycket som är annorlunda. Jag bor i en ny del av stan, går på ny skola, träffar nya människor varje dag och har inte Tiliasnurren omkring mig. Förändringar brukar skrämma mig och kännas svåra eftersom ...

Ideellt engagemang är upplyftande och helt otroligt roligt, samtidigt som det är frustrerande i många lägen. På många sätt precis som livet själv. Jag försöker värna om min tid och energi och lägga den där jag känner att jag kan utvecklas och få energi tillbaka och jag har insett att Tilia inte är en sådan plats för mig just nu. Därför har jag bestämt mig för att sluta som volontär i föreningen. Jag har gett mycket till en förening jag tror kommer kunna göra faktisk skillnad i det här samhället. Men nu har jag av olika anledningar beslutat mig för att sluta, och det känns större än mycket annat jag avslutat. Det är som att packa ihop en del av den jag varit de senaste åren och lägga på hyllan. Det är både tråkigt och ledsamt men nödvändigt för mig. Och det är inte jag som försvinner, bara en av de arenor där jag fått möjlighet att uttrycka mig själv och hjälpa andra. Jag är tacksam för det jag lärt mig och upplevt och stolt över det jag har gjort och min egen resa. Men mer än någ...

I början på sommaren skrev jag att jag skulle ta och simma över sjön istället för att klamra mig fast vid en livboj. Jag har simmat, men jag hade ingen aning om att det skulle bli så stormigt och vara så höga vågor. Ibland sjönk jag och simmade rakt igenom och under vågorna, ibland försökte jag kasta mig mot dem och ibland vände vinden och jag fick glida med mot den andra stranden. Jag är inte framme än, det är en liten bit kvar. När jag kommer dit vet jag att jorden fortsätter snurra och på andra sidan stranden finns en skog som jag vill igenom, ett berg jag ska bestiga och en dal att gå vilse i. För allt det är jag och allt är livet. Det står aldrig still och jag är aldrig samma som jag var förut. Men nu skriver jag, nu känner jag och nu delar jag med mig. Min sommarledighet närmar sig slutet och tiden rinner iväg snabbare än någonsin, nätterna blir kortare men inte kallare. Jag fyller mina dagar som jag gjort förut, men nu är skogspromenaderna lite sorgsnare, och lite mer närvara...

Maxida är människa. Som går mot strömmen. Som lyssnar på hjärtat och skapar den musik hon bara hör i sitt eget huvud. Som slåss för det hennes hjärta bultar för.  Rösten dryper av kärlek till hennes folk, till samerna. Ilskan ligger precis under. Den som provocerar fram reaktionerna mot gruvbyggen, psykiatrin, djurrättsaktivister, poliser och det svenska samhället som vägrar se att vi fortsätter ta livet av vårt ursprungsfolk, fortfarande, år 2015. Samerna som är det svenskaste vi har, varifrån vi har våra rötter. Vi är så vana som svenskar att vi alltid har haft rötter långt tillbaka, att naturen kommer vara lika oberörd som den alltid varit. Samer är en idyllisk bild som många gärna behåller, men långt bort från oss själva. Kommer de för nära, följer alla deras baksidor med. Och baksidorna är många, mörka och långt ifrån medmänskliga. Det Sverige vi så gärna vill älska, börjar försvinna. Samer tar livet av sig för att de inte har någon plats i Sverige. Deras stora m...

Just nu läser jag en bok av Ilse Sand om relationsbyggande och försvarsstrategier. Den gör att jag vågar se på mig själv med andra glasögon och ifrågasätta de tankar jag har. För vi har alla mängder av olika försvar som en gång fyllt en vettig och bra funktion, men som nu kan skada oss om vi inte ser dem och jobbar för att förändra dem. Jag försöker få tankarna att stanna upp, eller kanske ännu mer lära mig själv att lyssna på dem, följa med och fråga ut dem. För när det gäller mina tankar märker jag att jag stänger av dem. Jag kan börja nynna på en låt, hoppa till något helt annat eller bolla samtalet till den jag pratar med. Det beteendet vet jag att jag har både när jag pratar med andra och mig själv; jag hoppar lätt mellan ämnen och säger ofta att det är min "inre femåring" som gör det. Jag säger inte att den inre femåringen inte har något med det att göra, men hon har också lärt sig att använda de här försvaren för att navigera genom livet när det är skrämmande och ...

Nu borde jag kanske sova. Låta Pitta-elden processa dagen, tankarna och samtalen. Men jag känner både en vilja att få ner mina tankar, en nyfikenhet kring vilka tankarna är och en prestation som ett behov att skriva för någon annan än mig. För mig själv tror jag att jag förstår en del av var jag är. Men tankarna och känslorna tar aldrig slut. De snurrar varje dag. Det här samhället vi har skapat försöker inbilla oss att livet tar slut och står still i en viss ålder. Då landar allt och vi är klara för framtiden. Framtiden som igår var idag som imorgon är historia. Vi kan inte stanna tiden. Vi ska inte stanna tiden. Vi behöver bara andas in och vara. Här och nu. Känna lite längre ner och lite längre in. Livet kan inte levas när kroppen och själen inte får plats. Jag tränar på känslor, jag lyssnar på k...

Sist jag såg den skulle jag dagen efter på mitt livs resa till Indien. Jag var redo för förändring, äventyr och en del carpe fucking diem. Ett tag blev det så. Men det är så lätt att sluta, att glömma utmaningar och allt det som finns utanför sin säkerhetszon. Det som få hjärtat att slå lite hårdare. Jag vill hitta dit igen. Hitta min klyschiga, larviga dröm. Prova det jag inte vet om att jag letat efter och alltid leta nya utmaningar. För ingen annan kan leva mitt liv, det är bara jag som kan ta vara på mina dagar. Det är så lätt att glömma. Så lätt att fastna i tankar och känslor på att livet är som det alltid har varit. Förändringarna kan vara små. Att ta en annan väg kan göra stor skillnad. "I took the one less travelled by. That has made all the difference." - Robert Frost

Spegeln visar inte allt du kan se Inte ens kalejdoskopet visar hela mitt jag

Konstsim kräver enorm mångsidighet av sina utövare. Styrka, flexibilitet, smidighet, explosivitet, samarbetsförmåga och en stor dos artisteri och inlevelse. Att röra sig smidigt i vattnet och kunna få kroppen att göra rörelser lika mjuka som i yoga och lika starka som i karate är en enorm utmaning och kräver år av träning. Det är tråkigt att sporten fått så lite igenkännande i många år, och att eftersom den länge varit en kvinnodominerad sport där deltagarna är sminkade och klädda i glittriga dräkter har den setts ner på. Männen börjar bli mer och mer intresserade av att delta i sporten, och i årets VM får de officiellt delta. Det intressanta är dock att kvinnorna är bäst. Troligen på grund av hur kvinnokroppar ser ut, män har svårare att svanka t ex något som är grundläggande i konstsimmet. De har också ett annat flytläge i vattnet som är till deras nackdel, men däremot en större muskelmassa. (Läs mer om män, kvinnor och historian här .) Världen består av både kvinnligt och manligt...

Friheten väntar  När du vågar släppa taget  om det som håller dig fast  och bli den du är

När jag påminner mig själv  att jag är tillräcklig  precis som jag är  då vågar jag drömma  ta tag i mina drömmar  och bli oslagbar 

Karusellen snurrar runt i cirklar med döda hästar  Lampor, speglar och toner väcker fantasin  håller illusionen vid liv  Någon står utanför och tittar på  undrar varför jag aldrig kliver av  varför jag låter karusellen fortsätta  Fast jag vet att det är en illusion  Är jag fast i cirkeln  förhäxad av färgerna  fångad av tonernas ostämda musik  Gör som Mary Poppins, ropar någon annan  Flyg iväg på hästarna och dansa natten lång  Bortanför parken  Bland tecknade pingviner och barbershop -körer  En dag kommer verkligheten ikapp  Någon står där utanför och tittar på  Med handen på stoppknappen

Att rädda världen börjar med var och en av oss. När vi på djupet lyssnar på oss själva och tar reda på vilka våra demoner är kan vi se att andra människor är något helt främmande från oss själva och samtidigt en del av något större än oss allihop. Vi kan inte rädda världen på egen hand, men vi kan rädda oss själva från att drunkna. Alla svåra lektioner livet har givet mig har jag gått igenom med målet att ha högsta betyg, inte att lära mig något som kan hjälpa mig att må bra i framtiden och kunna lösa liknande situationer sedan. Så jag har stannat i det djupa vattnet och inte ifrågasatt att det börjar bli jobbigt att simma. Jag påmindes på nytt om att den största lärdomen under en prövning är att backa, ta ett djupt andetag och fråga sig själv: "Vad kan jag lära mig nu?" Att våga ifrågasätta mina fasta övertygelser och principer och utmana  de med tanken att det kan vara på ett annat sätt hjälper mig att växa som person och hitta nya vägar för mina tankar och funderingar....

Det här är min riktiga oas, min plats där jag är mig själv med mina ord.  Min kropp ser just nu ut som om jag är mitt i en polyjuice-potion förvandling. Det är någon form av stresseksem eller utrensning av slagg. Signaler om att vila, ta det lugnt och lyssna på kroppen som jag aldrig hört förut. Att kroppen, tankarna, sinnet och själen börjar berätta saker på nya sätt är läskigt. Det känns som att allt som någonsin har hänt mig i livet är på väg tillbaka och jag måste börja lyssna. Det slår hårt när allt dyker upp samtidigt och får mig att ifrågasätta hur jag fungerar. Att jag har svårt i många situationer vet jag om, men jag har lärt mig hur jag ska hantera det och anpassar mig efter de människor jag har i min omgivning. Istället för att fråga mig själv på djupet vad jag vill göra, vad jag inte vill göra eller vad som skrämmer mig. Det där med att gå utanför min bekvämlighetszon skrämmer mig så mycket att jag inte ens vill se min bekvämlighetszon, istället berättar jag för mi...

Att gå mot strömmen och göra det ingen annan gör brukar vara ett framgångskoncept. En inställning som ska hjälpa oss att bli bättre i livet, som människor, anställda, studenter, vänner. Jag undrar vad som då händer med gemenskapen. Var tar vi vägen i oss själva när vi alltid söker vår egen väg bort från alla andra? När vi går där ingen annan gått förut och ständigt kikar över axeln för att vara säkra på att vi går rätt väg. För det är trots allt viktigt att inte sticka ut för mycket från mängden. Varje människa har ett syfte, en mening i livet. Det tror jag på. Men ingen människa är en ö. Vi lever i samhällen, kommuniteter och grupper där vi kan dela tankar, känslor och upplevelser med varandra. I mötet med andra människor växer vi och förvandlas vi till de vi innerst inne är. När jag sitter i en stunds tystnad med en vän känner jag en trygghet och tillhörighet som jag inte kan uppleva själv. När jag går på gudstjänst upplever jag en gemenskap, en tillhörighet och en känsla av tryg...

Vet ni vad bilden betyder!? Jag ska bli journalist! Egentligen har jag drömt om det här i många år men aldrig vågat satsa så det var ett bra infall jag fick för några veckor sedan. Äntligen tror jag att jag har hittat en plats jag vill vara på och det jag vill göra. Det här måste jag smälta. Men vilken bra dag!

Idag har jag umgåtts med den viktigaste personen i mitt liv och haft väldigt kul. Hon förstår nämligen mig ganska bra, jag tycker det är lätt att vara mig själv med henne och samtalet flyter för det mesta på. Vi åkte ut till havet där vi njöt av pannkaksmatsäck, doften av tång och vinden i håret. Vi hoppade mellan stenarna på stranden och jag kände mig som drottning över hela världen. Sen åkte vi hem och degade i soffan ett tag, så skönt att det finns folk jag bara kan sitta tyst med ibland. Det har varit en riktigt fin dag med den viktigaste personen i mitt liv och hon är fortfarande kvar här där jag är.

Det var knäpptyst i salen. Saga lutade sig mot bordet och pratade lika mycket med händerna som med rösten. Hon berättade om sitt liv, varför hon kände sig tvungen att söka rollen som Sebastian/Ellie och hur fruktansvärt dåligt samhället är på att möta transpersoner (inte alla, alltid, men många, ofta). Hon pratade om hur dåligt hon mått på grund av att samhället inte kan bemöta henne som transkvinna och att hon ett år innan hon sökte rollen som Sebastian/Ellie hade försökt ta sitt liv för tredje gången. Saga vann guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll för rollen som Sebastian/Ellie i Någonting måste gå sönder. Det är en historia om ett möte, en kärlekshistoria och en resa. Titeln säger egentligen allt för någonting i huvudpersonen går alltid sönder i försöken att passa in i v...

Ikväll fick jag möjligheten att vara med på ett av de mest öppna och ärliga möten jag någonsin upplevt. Jag satt i ett rum med människor som inte kände mig eller vet någonting om min historia. De tog emot mig utan krav på någonting, varken deltagande eller förklaring. Jag fick bara vara där i gemenskapen när de berättade öppet och ärligt om sina egna tankar. För mig var det som att vara 15 år igen när jag sitta i kyrkan med alla mina inre monster och kände mig accepterad. I kyrkan fanns samma sorts gemenskap som jag upplevde ikväll. Samma möjlighet att bara få vara. Såna här möten gör mig tacksam ända in i själen för att människor visar medmänsklighet mot främlingar och medmänniskor. Det här ger mig tro, hopp och kärlek.

Vinet kommer i papperspåsar Vi dricker ur plastmuggar  på heltäckningsmatta  i pyjamas Så skapar vi vårt eget Plaza halvvägs till Harlem

Just precis nu sitter jag och njuter av där jag är. Det är mitt bidrag till #5min5maj, för på grund av min psykiska ohälsa och mitt val att börja lyssna på mig så har jag hamnat här. Förut kunde jag inte njuta, inte släppa på kontrollen. Nu kan jag ta en dag i taget och fylla mina dagar med liv. Jag är tillbaka i Umeå. Det känns hemma. Som om jag alltid längtat hit men inte riktigt förstått vart jag längtat. Mina prylar ligger i lådor, kassar och högar på golvet. Böckerna står snyggt sorterade i bokhyllan och kylen är fylld med mat. Så jag tar mig tid att stanna upp och njuta av att jag är här. Lägenheten är riktigt fin, större än något jag någonsin bott i. Den här sommaren kommer bli så vacker. Det är så mycket jag vill skriva nu, om resan, om känslor, upplevelser och framtiden. Men det ...

En av världens största städer rymmer lika många människor som hela Sverige. 10 minuter med tunnelbanan från centrala Manhattan så hamnar vi i Harlem. Här känner vi oss utstirrade och lite rädda. För vi är blonda, kvinnliga européer. Jag skäms för att jag reagerar så. Skäms för att jag låter medias bild världen forma mina fördomar. Jag som lever med ett vitt privilegium inser inte hur lyxigt jag har det. För mig är skyltdockorna alltid med samma hudfärg som jag. Plåstren och hudfärgade strumpbyxor matchar min hudton. På grund av min färg på hår och hud kan jag röra mig fritt utan att utsättas för systematisk rasism i form av spontana flygplatskontroller. På toaletten till McDonalds börjar en kille från Norge prata med oss. Han har skrivit en comic book med en svart superhjälte som han säljer bland an...

Som alla människor växer jag upp, förändras och lär mig allt mer om vad jag vill, trots det gör jag fortfarande samma misstag. Gång på gång på gång. Så ofta att jag ibland undrar om det är en del av vem jag är, eller om det är ett försvar som sitter så djupt rotat att jag inte ens själv är medveten om det. Mitt konstanta misstag är att jag kastar mig på något som där och då känns rätt. Det känns bra och jag går all-in. Det gäller inte allt i livet, men det gäller de gånger när jag ganska desperat behöver en livboj, en trygghet. Då det börjar bli obehagligt kallt i vattnet och musklerna hotar att krampa. Då har jag en förmåga att kasta mig på något som känns bra, istället för att fundera över orsakerna som fick mig att hamna i det kalla vattnet från början. Tvinga mig själv att börja trampa vatten och svara på några grundläggande frågor om vem jag är. Vad ger mig glädje i livet?  Gör med av det.  Vad skapar obehag?  Gör mindre av det.  När känner jag magen pirra och ...

Mat, vila och motion. Det mest grundläggande vi behöver för att må bra och något som konstant är uppe för diskussion, under parollen att vi aldrig gör "tillräckligt". Det finns i vårat samhälle en övergripande uppfattning om att en sak fungerar bäst för alla, både vad gäller mat, träning, jobb och skola. Samtidigt säger vi att alla är olika. Utmaningen (som egentligen borde vara självklar), är att hitta det som just du mår bäst av. Den träningsform som passar dig och din kropp. Den typ av mat och måltidsordning du mår bra av, med både "nyttigt" och "onyttigt". Och kanske det viktigaste. Vilan. Att hitta en viloform som gör att både kropp och sinne kan varva ner och ladda om.  Att tjurrusa på genom livet mår ingen människa bra av, men vila ser olika ut för alla. Det är modigt att testa något nytt och ännu modigare att hålla fast vid något som ingen annan gör, för att du märker att du mår bra av det. Ta hand om er. Var snälla mot er och hitta det ni b...

Idag upplevde jag riktigt bra bemötande och kundservice på många ställen och stärktes i mig själv av det. Det är så lätt att göra något snällt för en annan människa. Som att tacka för bra service, ge beröm, hålla upp en dörr eller något annat. Tyvärr gör vi det för sällan, inte för att vi inte vill hjälpa, utan för att vi är rädda för att själva bli hjälpta tror jag. För mig är det en stor utmaning att ta emot hjälp. Att ta emot en annan människas utsträckta hand är något jag vill träna på. Att alltid säga nej (eller inte säga nej men på andra sätt skicka signaler att "jag klarar mig själv"), gör att människor till slut slutar erbjuda sig. Då står jag där en dag när jag inte längre orkar göra allt själv och upptäcker att det inte finns en enda utsträckt hand kvar. Att låta en annan människa hjälpa mig är inte själviskt, det är att bekräfta den andra personens tillgångar och dess omtanke om mig och respektera mina egna begränsningar. Jag imponeras av människor som ber om hjäl...

Gång på gång ser jag att samhället är upp och ner. Att vi paradoxalt nog skapar och håller fast vid ett samhälle där vi inte alla tillåts att vara, så som vi är. Precis där vi är.  Jag   läser   om föräldrar som måste försvara sitt resonemang att hålla barnen hemma från skolan eftersom skolmiljön inte är anpassad efter deras barns behov. Barn som försökt anpassa sig till skolan. Anpassa sig till de vuxna som inte förstår, omvärlden med orimliga krav på dem. De som försökt anpassa sig så mycket att de till slut försvunnit och lärt sig hantera omvärlden på ett destruktivt sätt, ett sätt som de mår dåligt av. Då vänder samhället ryggen till och kallar de för lata, utåtagerande, trötta. Barnen som ska vara vår framtid, och både orka och våga förändra det samhälle vi skapat. När barnen behandlas så här är det inte konstigt att de växer upp till ledsna, trötta, sjuka, skadade eller arga vuxna som inte litar på andra vuxna. Vi har en möjlighet att påverka de barn vi har är...